Gatuaktivitet

Inför den stundande premiären på Nya Malmö Stadion var medlemmar ur Mentalita Hyllie ute och prydde elskåp runt om i Långängen:

   

Ännu ett offer skördas i den Moderna Fotbollens tecken

http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=286020

Faktum är att Curva Nords olika grupperingar av fans har valt att lägga ner all organiserad verksamhet. Grunden till beslutet ligger i de senaste årens nya regler för fans inom den italienska fotbollen. Megafoner, trummor, banderoller och liknande ateraljer är i stort sett omöjliga att få in på de italienska arenorna och förfiltrena och biljetthanteringen liknar processen vid ett fängelsebesök.

Hylliesports kommenterar: Sorgligt. Men sant, Kampen mot kapitaliseringen av Vår Fotboll är högst levande och när ständigt kraft. Även om Italienarna lider värre än aktiva Svenska supportrar kommer även vi att ha anledning till kamp i år. Banderollplatsbristen på Nya Malmö Stadion är ett tragiskt exempel på ett faktum som ställer konflikten på sin spets. Reklam versus supporterstöd?

Kommande säsong

I MDMF- tecken lägger vi här för Er läsare upp serieindelningen för de två lag som Hylliesports, mer eller mindre aktivt stöttar:

Vintrie IK

Bårslöv
Croatia 
Eskilsminne
Gantofta 
Hittarp
Hyllie
Häljarp 
Kulladal
Olympic 
Råå 
Torekov
Västra Karup

Hylliesports kommenterar: VIK är nykomlingar i division fyra Skåne västra. Derbyna mot Olympic och Kulladal blir högintressanta. Särskilt kanske mot KFF då Ola Mellerup i dagarna skrev på för KFF och lämnar Hyllie IP. Hemmapremiären 11/4 går mot Torekov. Torekovs IK som förra året genom en ihopslagning med Båstads GIF bildar en ohelig allians. Medlemmar ur BGIF har rasat på lagets hemsida men nu är det alltså på papper, BGIF går i graven (tillfälligt?) och slåss ihop med svurna Bjäre-rivalerna och går dessutom under deras namn säsongen 2009.


                                                                                    
                                                                                         Skottorps IF

Genevad/Veinge

Våxtorp

Lilla Tjärby
Skottorp

Ysby

Hasslöv

Simlångsdalen

Hasslöv

Skogaby
Sperlingsholm

Örnia

(Sperlingsholm bad om att få bli nedflyttade från div V och fick så. LTIK blev efter tredjeplats i kvalet från VI till V erbjudna platsen och har tackat "ja". Bara i lägre divisioner...)

Hylliesports kommenterar: En ort. Ett lag. En härlig serie med vacker lokalförankring. Länge var det ovisst om division sex södra Halland skulle bestå av två 15lags-serier eller tre 10lags-serier. Nu blev det det sistnämnda något som med övervägande majoritet röstades igenom bland klubarna. Med SIF: s breda trupp hade två 15lags-serier varit intressant. Men nu blev det inte så. Förra året var en medioker säsong sett med SIF ögon. Hasslöv AIS tog ett ynkligt poäng under hela säsongen, det var mot SIF. Naturligtvis ytterst pinsamt. Även mot BoIS från Våxtorp har SIF revansch att utkräva sen den usla inatsen på Våxtorps IP resulterade i en 7-0 förlust. Nykomlingar i serien är Genevad/Veinge, Simlångsdalen och Skogaby. Särskilt roligt med Skogaby BK som har en verkligt intressant träläktare med tak på sin idrottsplats. Forna HBKaren Sten-Ole Olsen är ordförande och har bjudit in undertecknad med sällskap till en rundvandring och fika i anslutning till Skogabys möte med Skottorp. En invit som givetvis uppskattas! Vi från Hylliesports hoppas att ett möte gör att genomföra!
Skottorps IF: s idrottsliga mål för året är avancemang till division fem! Således är det tillika Hylliesports målsättning. Upp till bevis pågar!

The S(T)IF(F) Rise Up

Småklubbsfotboll är ett uttryck jag inte är helt förtjust i. Myntat av föreningar med mer kapital för att kväsa uppstudsiga kvarters-och landsortsklubbar. Lillebror ska hållas på minst en armlängdsavstånd och absolut inte släppas in i finrummet.


Vad menas förresten med "småklubbsfotboll"? Ett rätt slarvigt, generaliserande, uttryck i min mening. Det inkluderar dåligt skötta föreningar med endast ett seniorlag, klubbar som kanske vartannat år skrapar ihop tillräckligt med folk för att vara med i seriesammanhang, föreningar helt i avsaknad av ungdomsverksamhet. Å andra sidan räknas i generaliseringen klubbar som Skottorps IF in. SIF är en förening med bred medlemsbas, en aktiv och utvecklande ungdomssektion samt damlag i HaSko. Det är väldigt mycket mer än vad majoriteten av Sveriges "småklubbar" kan skryta med. När en såhär bred verksamhet frodas i division sex säger det väldigt mycket om vilket enormt ideellt arbete som ligger bakom. Ideellt arbeta är ansträngningar som ofta tar väldigt mycket tid i anspråk utan att det syns på det erkända lönekontot. Istället betalar det av sig i en kanske än finare form. Man ser hur fler och fler av bygdens ungdomar söker sig till SIFs ungdomslag, att tjejer i nioårsåldern sparkar boll i HaSko och spelare i SIFs representationslag väljer att stanna kvar i föreningen och spelare som varit på utflykt kommer tillbaka. Alla fakta som vittnar om en välmående och trygg förening. Välmående och trygghet, två väldigt bra grundpelare att bygga på inför den kommande säsongen. I ett utskick förra året stod det att Skottorps IFs representationslags mål 2009 var att ta steget upp till division fem. Med den breda trupp och fotbollskunskaperna som den besitter har tränarparet David och Pär-Åke ett lovande år framför sig där visionen om division fem mycket väl kan besannas. Det vore ett steg i rätt riktning för hela föreningen. Det är dags att glömma förra säsongen där uddamålet ofta föll till vår nackdel och ta sig i kragen, löpa de sista viktiga metrarna och kämpa för att de avgörande bollarna blir till vår fördel.


Häromdagen var jag och tittade på en träningsmatch mellan allsvenska Malmö FF och division två laget Lyngby. Det var obehagligt få plusgrader och spelet hjälpte inte till att höja temperaturen. Det var omöjligt att se vilket av lagen som lirade division två och vilket som varit mästare i sitt land 2004. Cirka femhundra MFF-anhängare bevittnade elva extremt loja spelare som verkade träna på att ställa sig i passningsskugga. Ingen jobbade för sina kamrater och tankarna var definitivt någon annanstans än på Träningsplan 9. "Men dom får ju sin lön ändå..." Man kan inte undgå att tänka tanken. För att förtränga misären på planen framför mig lätt jag också mina tankar försvinna till ett betydligt trevligare minne...


Lagavallen ligger extremt vackert beläget en bredsida ifrån Lagan och med ett härligt strövområde i anknytning. En härlig fredagskväll i augusti, jag och tre kompisar har gjort resan till Knäred ifrån Malmö och löser entré till tonerna av en hit från svensktoppen som ljuder ifrån uråldriga högtalare. Det är molnfritt, vindstilla, och vi tar plats på träläktaren. Matchen håller rätt hög standard för att vara division sex. Knäred ligger bra till för uppflyttning medans Skottorp kämpar på en bit längre ner. En bit in i andra står det två noll till KIK. Men Skottorp trummar på bra och vi på läktarplats gör vårt för att stötta Di Gröne. Så kommer också 2-1 målet! Trots två noll underläge har inte SIF vikt ner sig det minsta utan fortsatt spela med stort hjärta, ta löpningarna, hållit positionerna och det har gett utdelning. Till följd vinns mittfältet och pressen mot KIK-keepern ökar och Skottorp spelar frejdig publikfriande anfallsfotboll. Tyvärr kontrar Knäred in 3-1, men Skottorp visade på härlig moral och kampvilja och blir applåderade av supportrarna efter matchen...


Äntligen blåser domaren av debaclet på Träningsplan 9. MFF har vunnit med 1-0. Några plikttrogna applåder sköljer över läktaren. Läktare och läktare förresten... Träningsplan 9 gränsar till parkeringen till ett större köpcentrum så där finns inga omedelbara utrymmen för läktarsektioner runt planen. Vad MFF då har gjort är att dom hr satt upp provisoriska läktare bakom det 7meter höga gallerstaketet som gränsar till parkeringen. Men för att om möjligt försämra synen för åskådarna så står där också med jämna mellanrum träd framför sektionerna.  Det krävs alltså med andra ord viss röntgensyn för att ta del av skeendena på planen som är belägen ett bra antal meter framför en. Kommer det som en överraskning att MFF har stor publik på försäsongen? Fanns det ingen annan spelplats bättre lämpad ur supportersynvinkel i Malmö-regionen? Eller är det faktiskt så att MFF hellre sparar in några futtiga tusenlappar på att inte hyra in sig på en riktig idrottsplats än att visa lite tacksamhet till sina medlemmar och supportrar genom att  välja en publikvänlig plats?


Det kan mycket väl vara så att Skottorps IP har Hallands vackraste vy med Hallandsås som blickar mot en bakom det södra målet. En molnfri matchdag då Skottorps IFs emblem vajar från flaggstången med Hallandsås i bakgrunden tvivlar jag på att det finns något finare att vila ögonen på. Stolarna i rätt färg på hemmasidan erbjuder bekväm sittplats och naturlig ståplats finns i rikt överflöd. Närheten till spelet gör också extremt mycket för att åskådarna ska känna sig delaktiga i matchen. På Skottorps IP sitter du i princip på sidlinjen! Väldigt trevligt och ger en bra mycket bättre upplevelse än Champions League på teve. Enda nackdelen kan vara feladresserade bollar som då och då viner ut bland publiken.


En annan sak som gör ett besök på Idrottsplatsen i Skottorp lika trevligt var gång är att man alltid blir bemött med ett leende! Denna enkla gest av öppenhet och välkomnande är på utdöende i högre divisioner runt om i världen där glädjen och leendena försvinner på löpande band till förmån för pengahungriga spelare och ledare. Dom har för länge sedan glömt vad det handlar om, att vara stolt över att få företräda sin förening. På Skottorps IP behöver man aldrig gå längre än till kiosken när kaffesuget kallar för att få ett leende på köpet.


Skottorps IF är beroende av sina medlemmar.* Givetvis på grund av ekonomiska skäl men än viktigare är att vi som medlemmar bidrar med hjälp, åsikter och agerar på ett sätt som stärker och utvecklar föreningen. I en förening som SIF kan varje medlem vara med och påverka och se sina åsikter och gärningar omsättas i verklighet, något som i stort sett är omöjligt i högre divisioner.


Så var stolta över ert medlemskap och se det som en möjlighet att föra Skottorps IF framåt!


Undertecknat

Hylliesports.blogg.se, Mentalita Hyllie


*Medlem blir du genom att sätta in 100kr på plusgiro 377840-4.

Vintries unga killar i slagsmål

Från www.hyllieik.se

"På lördagen spelade vi träningsmatch borta mot Oxie. Oxiespelarna började direkt i matchinledningen med att provocera våra spelare både fysiskt och verbalt. Redan efter 3 minuters spel råkar Malek i handgemäng med en Oxiespelare och båda visas givetvis ut. Det sämre fotbollslaget vinner alltid på att en match spårar ur och Oxie får två ganska enkla mål och leder med 2-0 i paus. I halvlek kallar den unga domaren till sig oss ledare och förklarar för oss att han känner sig otrygg och kommer att blåsa av matchen om det inte blir bättre i andra halvlek.Domare tvingas också göra detta när det återstår 7-8 minuter av matchen


Detta var en mycket olustig tillställning med folk ur hemmapubliken som står och skriker,hundar som springer in på plan och hotfulla ord flygande över planen hela tiden."

"Men som Oxies ledare förklarade saken-'Det blir tyvärr ofta så här i Oxie/Richard Jönsson"





Oxies p94 lag. Hur många av killarna på bilden som var med i matchen mot Vintrie IK är dock oklart.

Hylliesports kommenterar:
Trevligt med känslor bland de yngre förmågorna!

Resereportage London 21feb-24feb

Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medens jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.


Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.

På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och "det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar". När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues "keep-quite and sit down-riktlinjer". Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning...

Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.


Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.


Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.

Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.


Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till "When The Saints Go Marchin In", "Twist and Shout" samt Beatles "Let It Be" avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.

När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med "Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum" och "Shall we sing a song for you" på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.

Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!

Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.


Fulham - WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var "Only Fulham Supporters" på matchdagar.


Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.

I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet "There's only one F in Fulham". Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.


Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre "Hammy End" och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.


Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.

Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).


Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.


Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.


För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.


Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar "Grab a cab mate, it's a fourty minute walk from here". Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.


Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick " you can just strip here boy" till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.


Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.

Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna "time for school tomorrow" och "Your are worse than Rotherham". Splittringar i klacken.

Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.

Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.


Noll noll känns rättvisst. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.


På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll.

Framme i London igen skiljdes vi åt.


Hylliesports drar österut

Hylliesports för en tynnande tillvaro på internet. Kriget på gatorna fortsätter dock i god kampanda. Mentalita Hyllie i samarbete med Långängen sviker inte sina ideal. Mot Den Moderna Fotbollen och För Våra Pärlplattor är alltjämnt ledord som väger tungt.

I eftermiddag välkommnar bloggens samarbetspartners en gästbloggare: Martin.

Hans text är för bra för att presenteras. Den är faktiskt riktigt bra. Och jag fråntar mig allt ansvar gällande författandet. All uppskattning ska undantagslöst tillfalla Martin. Ge den i natura, i kommentatersfältet eller på www.MTyngre.blogg.se där dess vagga ligger.

Så, utan att ha bett om lov lägger jag in den här:


Något försenad så kommer den äntligen!
Den omtalade rapporten som man länge undrat om den fanns eller bara var som Jari Litmanen - en myt.

So with no further introduction, I give you:



MTy ude´ å flänger Hamburg Edition

Med glada steg pinnade jag upp från det lager jag dödat så många timmar på för att dra iväg till en välbehövlig weekend i Tyskland. Snabbt upp och svida om från arbetsoutfiten till reseoutfiten. Blåa jeans och den obligatoriska "Mty - Ude å flänger" T-shirten åkte på och man sa farväl till alla med ett leende på läpparna. Utanför fann man den danska solen på strålande (akta ordvitsen) humör. Stegrar in på den förbestämda mötesplatsen "cirklen" där man ser Svensson röra sig lite längre bort i riktning mot Bensinmacken. In i bilen för att hälsa på helgens resesällskap som bestod av Gustaf, Hans och Svensson som kom tillbaka med två öl. Får berättat för mig att folket redan varit nära på att krocka redan vid utfarten till Hans gata. Detta skulle dock inte bli den enda nära-döden-upplevelsen på denna resan.

Dröjer inte långtid innan vi hamnar i nån sorts kö-konstilation. Gustaf underhåller sig genom att kolla igenom vilket utbud skivor Hasse gröna Toyota hade att erbjuda. Utbudet var bländande och erbjöd att från gamla klassiker som "Scatman" till den legendariska sången "Vandraren" av ingen mindre än Nordman. Om utbudet var optimalt så kunde man inte säga detsamma om utrustningen. Skiva efter skiva testades alla med samma text i displayn som resultat. I Grön text hånades vi gång på gång av de fem bokstäverna "E-R-R-O-R".

Gustaf testade skiva efter skiva i ren desperation dock utan någon som helst lycka. Då plötsligt man hör Svensson från baksätet be Gustaf spotta på skivan och sen testa. Han påstår att lasern då får ett bättre fäste. Gustaf tvärvägrar först men då suktandet efter musik är större än hans stolthet så går han tillsist med på det. Fram åker den skivan som vi alla ansåg hade minst värde för att agera testkanin. Saliv rinner från Svenssons mun ner på skivan som sedan kladdas ut och räcks fram till Gustaf som poppar in den i cd-läsaren. E-R-R-O-R.... Tillslut ger dock cd-spelaren med sig och det bjuds på hög allsång från samtliga deltagare. Army of Lovers - I give my life är den som lockar fram mest inlevelse och känsla. Stämningen är på topp och Svensson ger sig in på sin andra 7-kronors öl som han anser smakar lite vatten men de funkar. Mitt under de glada tonerna och trevliga samtalsämnen sätts den gröna Toyotan på prov. Rätt som det är så står Hans mer eller mindre på bromsen för att förhindra en kollision med den svarta Mercedesen framför oss som utfört samma panikåtgärd. Med ca 2 cm marginal, och då menar jag verkligen två(!) cm, klarar vi oss från en dyr verkstadsräkning. Snabbt hinner man pusta ut innan man inser nästa farorisk. Det är ju inte precis så att vi är ensamma på vägen. Precis när vi fått stopp på bilen vänder jag och Svensson oss mot varandra och tänker nog på exakt samma sak (lite som banerna i pyjamas om ni minns dem: Tänker du på samma sak som mig B1? jag tror det B2 osv), bilarna bakom oss!! Vi båda lutar oss framåt och bara inväntar smällen bakifrån som dock uteblir till vår stora glädje. Vi alla får oss ett litet wake up call och Hans tar det lite lugnare hädanefter .

Med hårfin precision och grymt lokalsinne leder den gode Jesbo oss in i Gedsers hamn. Nu till nästa prov. Jag själv har hela resan påstått att man även kan använda brobizzen till att betala båten dock har jag haft resterande trion av the fantastic four imot mig. Bilen rullar in och den berömda bizz-skylten skymtas längre bort. Ett snabbt bip och bommen öppnar sig och den gröna gräshoppan (Toyotan) rullar in.

Uppe på båten är det de yngre som känner att magarna kurrar och ställer sig direkt i kön för att spendera det sjuka priset på 7 Euro för två korvar och lite pommes. Jesper känner att han inte vill våga sig på danskan så han överlåter beställningen till mig. När väl båten börjar röra på sig så märks det direkt att detta kommer bli en skumpig resa. Vågorna är ju inte liiiiide stora! Svensson tycker att det känns som om man är full utan att ha spenderat några pengar på sprit och bara njuter av situationen. In i Tax-freen där pågarna kollar in dess spritutbud som inte var mycket att hänga i granen. Gustaf köper ett megapaket skumbananer som han sedan tvingar alla att hjälpa han äta upp. Samtidigt som jag och Svensson inkasserar ett stycke flack öl. Efter att vi gått upp och ner i trapporna och skrikit ut fraser såsom "Titanic" och "Estonia" så ropas det i högtalarna att det är dags att bege sig ner till bilarna och entra Riket.

Innan den gröna pansarvagnen (Toyotan) börjat invadera Tyskland så öppnas den första ölen i baksätet. Gustaf anser att det är lite pinsamt att det redan börjas drickas innan vi hunnit lämna båten och ber mig sänka ner ölen så att ingen ser. Ölen sänks...ner i min mage och allt känns slice. Riket bjuder på fint solsken och öppna slätter, precis så som Adolf ville se det enligt Gessie. Jag och Svensson dricker öl efter öl medans Hans sympatiserar med das chaufför och håller sig på den nyktra sidan. Sanningen är väl mer att han inte riktigt litade på Gustaf. Men hey, Who could blame him? Innan vi hunnit lämna hamnen hade jag nog druckit minst 14-15-27 öl. Okej inte riktigt så många, jag vet dock exakt hur många. Mitt excel ark ljuger inte!

Stämningen är på topp och Army of lovers - give my life spelas mer eller mindre på repeat. Svensson sitter med kartor till höger och vänster och har stenkoll på allt...alles! Mot Lübeck sedan mot Hamburg lyder ordern från baksätet och alla nickar instämmande. De fina gröna vägskyltarna visar snällt vägen och km-antalet bakom varje stad börjar ticka ner så sakterligen. "Vi-här-bak-i-bilen-gänget" krävde en pissepaus innan vi kör in i Hamburg vilket de där fram vägrade ge med sig. Men efter att ha diskuterat vissa scener ur filmen "Dom och domare" och ett visst "kissa i flaskor moment" så gav de med sig. Stoppet blev på ett av tysklands många rastplatser där alla passade på att tömma blåsorna men även att markera revir med 2000-talets post-it lapper, klistermärke. Lübeck försvinner från skyltarna och byts ut mot Hamburg Men rätt som det är så försvinner denna stad som så lätt kan förknippas för en Hamburgare (vilket självklart skedde längre fram under resan). Vi kör och kör men "Hamburg" tycks vara helt spårlöst försvunnet och det enda vi kan läsa är "HH". Jag anser att vi borde fortsätta köra vidare för en så pass stor stad som Hamburg inte bara kan försvinna. Samtidigt var jag den i bilen som är längst ifrån ett körkort och högst promillehalt i blodet så min åsikt ignorerades snabbt.

Gustaf sväljer stoltheten och tar av på nästa HH ausfahrt och vips så bara var den där. Denna miljonstad och jisses sicken stad det var! Nu plötsligt låg lite av ansvaret på mig då det var jag som bokat hotellet. Jag bara upprepade Hauptbahnhof och ansvaret skickades över till Svensson och hans nyprintade kartor som fortfarande luktade bläck från gårdagen. Men lite rätt skulle jag iaf ha! "Hauptbahnhof" var noga utmärkt på vägskyltarna och skutan styrdes dit. Efter att ha kört runt lite hittade vi vårt näste, vårt place, vår oas - Das Kieler hof Hotel! Nu till nästa gissel den gröna pansarvagnen ville även den ha ett tillhak. De lokala hororna, förlåt prostituerade, som promenerade våra gator såg inte så värst tillförlitliga ut så ett garage var ett måste. Och även det kunde Svensson fixa fram med hjälp av ett bra korttidsminne och några kartor. Bilen lämnas av och Gustaf ser sin chans att briljera med sin tyska som dock snabbt måste bytas ut mot Engelska för att någon matnyttig information ska komma fram.

Med stolta steg stegrar vi upp till den vita byggnad som under de nästkommande två nätterna skulle bli vårt hem. Med respektingivande bokstäver bröstade den svarta dörren upp sig "KIELER HOF HOTEL". Med ett enkelt knapptryck skulle vi komma in till vårt bachlor pad..eller ja det var vad vi trodde. Knappen trycktes in och en tysk kvinna hördes på andra sidan. Jag förklarade situationen och hon tryckte in sin knapp så att ett starkt errrrrrrrrrrrrr hördes och jag tryckte in dörren..utan resultat. Knappen trycktes in igen och samma irriterande ljud skvallrade om att dörren var öppen. Jag tryckte på dörren...utan resultat. Gustaf trycker sig nu fram och trycker in knappen. Den tyska damen undrar vad fan vi håller på med och förklarar att det bara är att trycka upp dörren. Inte så jävla bara om du frågar mig. Efter ca sju försök kommer vi äntligen in. En brun trappa leder oss upp till andra våningen där vi kliver in. Damen kunde förvånansvärt bra engelska och ber mig skriva på en lapp. Då det var ca 4 år sedan jag läste tyska samt att jag säkert druckit 88 öl så blev det som det blev. Jag fyllde i de tomma rutorna till vad jag trodde var rätt. Med ett leende på läpparna lämnar jag över lappen till tantan igen som bara tittar dumt på mig och pekar ut vad jag ska skriva och var. Kände mig som 7 år igen och skulle skriva i sina uppgifter till sin första lärare. Hur som helst så betalar vi alla 60 euro var och en guldig nyckel till zimmer number zehn får vi i utbyte. Dörren öppnas upp och innanför finner vi fyra sängar, en duschkabin, ett handfatt, en gardrobe och en tv. Problemet var bara det att det var två singelsängar och en dubbelsäng. Eller ja det var inte egentligen problemet. Problemet var att vi hade Hans med oss i sällskapet och hans nakenhoppande från Borås fortfarande väckte oss kallsvettig om nätterna. Jag tog smällen att dela säng med han och hoppas på att han i alla fall skulle sova i sina kalsonger. Den tiden den sorgen.

Hungern blev nu påtaglig och schnitzel stod på mångas meny. Hans hade spanat in en lokal biershtube under tiden som vi hade cirkulerat efter en parkeringsplats. Vad vi inte hade i åtanke var att vi befann oss runt Hamburgs centralstation och var matbudget var satt till ca 7 euro. Vi vandrar runt bland de fina hotellen för att finna en prislista som inte riktigt låg i vår smak. Sen så plötsligt dök den upp, lite inträngt mellan ett hotell och en resturang, ett kebabhak! In glider vi och den lokala invandraren förvånar oss med sin bländande engelska. Eller ja, man förstog vad han ville ha sagt. Tre schnitzlar och en döner kebap beställs in. Schnitzel till de andra och kebap till mig. Varför? För att schnitzel är en rälig rätt som bara dryper fett och alla som beställer in den tittar alltid på sin mat för att sedan vända sig till kyparen och krysta fram "Ehm mayo?". Men visst vi var ju i äran och hjältarnas land, som Gustaf gärna påpekade en gång för mycket än för lite, så denna rätten var väl något jag fick leva med. Min Döner smakade utmärkt, några bitar som endast innehöll fettslamsor men de sköldes snabbt ner med ölen som Hans noga satte ett exempel genom att beställa in. Nu var vi igång!

Tillbaks till hotellet där Hans och Gustaf inser att de inte har något att dricka inför kvällens aktiviteter. Finns det kvinnor som vandrar våra gator så finns det fan en spritaffär var vår teori som vi alla förutsatte. Ner på gatan för att få ca 4 kvinnor efter oss. Om det finns måndagsexemplar på prostituerade så fick fan dessa anses som sådanna. Inte de finaste precis (Bättre skulle komma!!). Brevid nån sorts erotikaffär hittade vi en affär som sålde allt vi kunde tänka oss att behöva. Innanför fann vi två kylskåp fyllda med öl och energidryck samt ett ställ med minispritflaskor. Bakom oss fanns nån sorts alibiförsäljning av mackor men de var fan inte från den månaden. Hans och Gustaf köper in förfestspaketet som bestod av 5 Holsten öl och 2 små jäger flaskor. Jag känner hur jag börjar närma mig min sjuttonde vakna timme så jag köper fyra Rodeo Energi. Som sedan blir tio efter att alla sagt att de med behövde nån energi. Hans tror inte detta skulle komma till att räcka så han frågade Das Alban när de stängde. Hasse fick sig genast en ny vän när Albanen formade orden "Four a clock" varpå Hans svarade "Fuck Yes" och Albanen blev helt till sig och bjöd på nån mindre folkdans.

Upp på rummet igen där alkoholen flödar och skratten avlöser varandra. Det är en parad av personligaförolämplingar som de fyra ynglingarna bjuder på. Gustaf har kommit på att man,istället för att kalla mig Gay-ling eller Bög-ling, bara kan kasta ihop orden till Gay-bög. Tiden går och Hans tycker att det är dags att pröva duschkabinen. Så han hoppar snabbt in och...kissar. Ut igen för att dricka ännu mer till det att det slår han att det faktiskt är en duschkabin. Han spolar av väggar och golv och hoppar in för att fräscha upp sig. Duschkabinen, som nu fått ett nytt namn i form av Box of dreams (Då möjligheterna är större än fantasins gränser), är en underbar skapelse som står mitt i rummet och bara lyser med sin prakt. Det bästa måste ändå vara det faktum, att trots att den står mitt i rummet och att alla 4 sängar står framför den, är att den är helt genomsynlig. Hans bjuder på en rejäl show som inte lämnar någon besviken.

Alla börjar känna sig smålulliga och man tittar runt i rummet och det goda sällskapet man hamnat i. Så finner man Jesbo sittandes i ett hörn med en öl i handen som verkar väldigt svår att få slut på. Med tunga ögon förklarar han att han inte kommer följa med ut ikväll pga John Blund kommer göra ett tidigare besök än vad Jesbo räknat med. Trist med sant så respekterar samtliga deltagare detta beslut...efter 15 mins häcklande det vill säga. Discodressen åker på och Hans sitter bara och återupprepar samma namn gång på gång; Reeperbahn!

Ut på horgatan för att hooka upp en taxi. Hasse hittar en direkt och kastar in huvudet innanför passagerardörren och frågar vad han ska ha till Reeperbahn. 8,5 € får vi som svar men vi anser att det är lite dyrt och kollar upp nästa taxi. Hans återspelar samma procudur. In-Fråga-ut "Nio Euro, Perfekt! Han här tar vi". Vi åker över en flod och Hans sitter och småsnackar lite med chauffören:
"So, are there any places that you can recommend?"
"Ehm, Well there is the China club and the Dock"
"And if we like this kind of music?" (House/dance musik spelas ur radion)
"Ehm, Well then there is the China club"

Vi hade alltså kommit med en taxisnubbe som hade steeeeeeeeeeeenkoll på staden.....

De mörka gatorna byts ut mot en gata där neonljuset var det som värmde de hemlösa om nätterna och där klamydian spred sig snabbare än pesten på 1300-talet. Vi hade entrat Reeperbahn! Nu var det bara att hitta ett ställe som serverade alkohol och sen bara mingla med lokal befolkningen. Detta var dock lättare sagt än gjort då Reeperbahn mer eller mindre hade ett begränsat utbud på underhållning. Antingen valde man att gå in i en erotiskaffär och spana in deras utbud av plastvaginor eller så valde man att gå in på en strippklubb och spana in deras utbud av vaginor. Efter att ha vandrat nästan hela gatan upp och blivit fascinerade hur långt sexindustrin nåt och vilken fantasi det besitter så kände Gustaf att vi får chansa in i nån smågata. Nästa gata som dök upp svängde vi ner i för att upptäcka att vi hamnat i gaydistriktet av Reeperbahn. Snabbt svängde vi ut för att fortsätta vår jakt.

Efter att ha nåt slutet av gatan så tog vi första bästa ställe och sicket ställe vi fann! Ungdomar åker Europa runt för att hitta de bästa partyställena. Det snackas om Ibiza, Sunny Beach och Aya Napa. Men inget slår fan en genuin tysk krog där medelåldern är 38, servitriserna går runt i folkdräkter och den 56 åriga DJ:n jobbat där sedan den dagen han skrikit ut "För vi har tagit studenten" (Fast på tyska då). Jag och Gustaf bestämmer oss för att dra oss mot toaletten och går med bestämda steg dit. Enda problemet är att vi måste gå över dansgolvet och dansa oss förbi alla som är uppe och dansar, alla tre det vill säga. Vi stannar upp precis innan för att diskutera vår färdväg och taktik när plötsligt DJ:n spänner ögonen i oss. Jag får panik och hoppar på den enda dansrörelsen som aldrig kan gå fel. Handen åker upp och roteras samtidigt som orden "aa vi steker" kastas ur min mun. DJ:n blir helt till sig. Sådana moves hade han inte sett sen knightrider var nytt på Tv och Mr Dont-hassel-the-Hoff var alla tyskars hjälte och uppträde brevid en fallen Berlinmur. In på toan och tömma sin blåsa. Ut igen till verkligheten där Hans beställer in 1 liters öl till oss. Riktigt goda sådana. Gustaf köper in jägershots till oss som enligt honom skulle sättas upp på företaget. Mr.Butiks-assistans-Martin-Östling-utan-några-företagsförmånner tackade och tog imot. Hans och Gustaf kände hur det ryckte i benen och tog varandras händer för att inta dansgolvet till de tyska damernas stora glädje. I en blandning av salsa och bugg attrahera de skånska pågarna den tyska publiken. Das Swedishe party schtimnung skrek Gustaf ut vilket kammade hem en rejäl skrattsalva.

Stället stängde 01.00 och de var dags för de tre snapphanarna att röra sig vidare. Ett litet torg som kunde liknas vid Lilla torg blev nästa anhalt. Dock verkade det som även de krogarna hade samma stängningstider som det förra stället. Efter att ha yrat runt alla som pubar för att hitta ett nytt tillhak så stanna vi tillslut upp på en hörna. Iväg försvinner Hans som ber oss stanna kvar vilket vi gör. Gustaf underhåller sig själv genom att sätta upp klistermärke på allt möjligt såsom övervakningskameror och garageportar. Efter att ha väntat på Hans i ca fem minuter börjar vi bli oroliga och känner att det är dax att leta upp han. Längre bort kan man höra Hasses diskreta röst snacka engelska. Ur mörkret kommer Hans med en punkare som har allt man behöver enligt "En punkares handbok". Kepsen är svart och har en vit text med ordet "Vegan" , läderjackan är fylld med nitar och de stora svarta hörlurarna täcker hans vita hals. Mina damer och herrar, Mads hade vandrat in i våra liv! Först fattar jag och Gustaf ingenting. Detta är idealet av de personer Hans i vanliga fall hyser ett enormt förakt mot. Innan vi hinner fråga något så levererar Mads vars en öl till oss och våra undrande miner förvandlas till glada. Mads visar sig vara en hyffsat reko kille. Eller ja, vi alla var berusade och accepterade alla som kunde visa oss andra ställen som hade öppet efter ett. Efter att ha snackat en Stund med Mads om Tyskland generellt med Hamburg i synnerhet så kommer det fram att Mads har en flickvän i Norge. Då plötsligt slog det vår nya tyska vän att norskan är rätt lik svenskan och ber oss skicka "Jag älskar dig" till henne. Sött kan man tycka och helt rätt en vacker Mars kväll som denna. Det enda problemet var bara det att han ger telefonen till Gustaf. Gustaf som älskar att skicka missriktade sms till andras flickvänner. "Jag hatar dig" författar Gessie ner innan han trycker på send.

Mads berättar att han känner till andra ställen som fortfarande har öppet så vi alla kastar in oss i en taxi. Nu börjar mitt minne svikta för jag har säkert druckit 156 öl under dagen. Det jag minns är en Gustaf som försöker kasta in ordet "Adolf" i varje mening som Mads och taxichauffören använder. Jag sitter och skrattar hysteriskt. Av på en gata och in på en pub. Det jag minns är att vi är på en pub där jag står och dricker flasköl utanför och snackar med Hans och Mads. Jag minns även att jag sitter helt utmattade i en fönsterkarm när Gustaf kallar på mig för att vi ska shota apple sour. Om detta är två olika pubar har jag ingen aning om. Hans tröttnar på de små fjuttiga shotglasen och beställer in ett dricksglas med snaps. Gustaf försöker även övertyga bartendern att Hans är kär i henne men hon kvider fram gång på gång att hon har en pojkvän. Jag måste ha sett nån byggnad som påminner om Huvudbanngården i Köpenhamn för jag är ÖVERTYGAD att jag är i den danska huvudstaden. Och då händer det som ofta händer när jag druckit för mycket. Jag bestämmer mig att jag ska hem. Inte hem till hotellet dock, nejdå hem till min kära säng i Bunkeflostrand. I och med att jag trodde att jag stod brevid Huvudbanngården så skulle det ju bara vara en resa på 40 min sen hade jag varit i Malmö igen. Började känna runt i mina fickor efter mitt tågkort men det hade jag tvingats lämna kvar på hotellet så att jag inte tappa bort det. Gustaf får som tur stop på mig men fick tydligen tjafsa en del med mig då det enda jag sa var "Jag måste hem jag ska jobba halv nio imorgon".

Hur det hände det vet jag inte, säkert ingen som vet. Men när klockan närmade sig ungefär 04.00 erbjöd någon hem Mads till att spendera kvällen på vårt hotellrum, och Mads var helt på. Ringer till Svensson och undrar var han är, Svensson som var trött hade spenderat kvällen med att titta på s South park som tyskjävlarna totalförstört genom att dubba det. Svensson svarar att han är på hotellet varpå jag undrar om Linde är där. Jodå, jag hade tappat allt vad tid och rum hette. In på rummet där Svensson blir så rädd när han får syn på Mads att han gömmer sin kamera och alla andra värdesaker under sängen. Av någon jävla anledning erbjuder jag vår tyska vän mitt täcke och min kudde. Många skratt senare somnar vi alla med ett leende på läpparna och en nyfunnen vän på golvet.

Ca 08.00 vaknar jag upp av att jag hör en svag röst i mitt öra. Det visar sig vara min ena hörlur. Ni förstår, när jag har svårt att somna så lyssnar jag på lugn musik som jag känner igen. Känner att jag inte har en kudde och att mina ben sticker ut från mitt "täcke". Öppnar ögonen för att finna mig själv sovandes i min egen jacka. Dock i en säng, men ändå. Betalat 30 euro natten för en sängplats och jag sover i min jacka. Tittar upp och får syn på Mads och allt börjar bli klart för mig. Nu minns jag inte vem det var som vakna först om det var Svensson eller Hans men jag minns att jag och Hans, som fortfarande är berusade, bara ligger och asflabbar. Svensson som är den av oss som haft en lugn afton ser ut att vara den som må sämst. Ber oss gång på gång att vara tysta vilket bara leder till att vi skrattar ännu mer. Gustaf vaknar upp och undrar vafan vi ska göra med Mads. Den tyska snubben bara ligger och sover sött trots våra högljuda skratt. Efter ett tag slår det oss att det finns ju en karaktär i Nile City som just heter Mads, MastodontfilmsMads! Citaten ur den kända serien från 94 börjar hagla och vår nyfunna tyska vän som nu bara var en börda hade fått sig ett nytt namn. Hans ställer sig upp i sängen och en brottningskamp mellan undertecknad och Buck utbryter. Efter en längre kamp får jag övertaget men då sjunker Hans ner på en nivå jag trodde försvann på förskolan och lägger en saftig höger på min vänstra pungkula som påbörjar sin färd uppåt. Ungefär mellan lungorna och halsen lokaliserar jag den vilsna vännen och ber han påbörja sin resa ner igen.

Klockan börjar närma sig nio och klockan tio slutar hotellet servera frukost. Ingen vågar dock lämna kvar MSM utan en diskussion väljs jag ut till fångvakt. Lugnt med mig då jag ändå aldrig klarar av att äta frukost efter en hård utekväll. De tre boysen försvinner iväg och kvar ligger jag i min jacka och hoppas på att Mads inte ska vakna upp undertiden jag är ensam. Självklart gör en dumma jäveln och de vanliga vänlighetsfraserna byts ut "Hey, how are you doing? Etc". Turligt nog så kommer de andra tre in hyfsat snabbt till min undsättning. Vi diskuterar på svenska hur fan vi ska få ut han och han tycks inte förstå ett skit. Bara när Gustaf knäcker ur sig att vi måste ut och hitta en bierschtube innan matchen och att det är noll tolerans för den danske politin lyser MSM upp och skrattar lite. När vi börjar klä på oss och borsta tänderna inser MFM att det nog är dags för han att röra på sig och reser sig upp för att börja leta efter sina kläder. När jag hittat hans patronbälte och räckt över det till han så fick man en nykter titt på han och undrar hur fan vi kunde hänga med han en helkväll. Återigen ner på horgatan där aktiviteten från das hoes inte var så stor. MFM förklarar att han nog borde dra sig hemmåt och tackar för en trevlig kväll. Vi tackar för oss sen undrar han om vi ska ut ikväll igen. Självklart ska vi det och MFM ber om Gessies nummer. Gustaf tycker det är en bättre idé att vi får hans istället. MFM förklarar då att vi fått hans nummer kvällen innan men att det inte funkat. Gustaf övertygar den vilsna tysken att ikväll kommer det minsann fungera. MFM försvinner iväg och vi kan äntligen pusta ut. In på Hauptbahnhof för att hitta en donken för bakismat. Ställer sig i kön och självklart så dras skämtet "One Hamburg, please".

Går runt lite i stan och kollar in deras rådhus och deras flod som har lite Venedig vibbar. Hittar deras Hamburg SV cityshop. Deras kläder och prylar skiljer ju sig enormt gentemot MFF:s. Här fanns det kläder och Halsdukar som faktiskt var snygga och man kunde se en rödlinje igen det hela. Hans passade på att bygga ut sin pin-samling och köpte sig en som var formad som deras klubbmärke. Alla är fortfarande trötta efter gårdagen så vi vänder snabbt tillbaka till hotellet för att hämta matchbiljetterna och sedan börja leta sig till deras uppladdningsställen. När vi går utanför Hauptbahnhof får vi syn på en stor grön buss med en blå siren på taket. En polisbuss! Runt hela parkeringen finns det massivt med polisbilar och vi drar kopplingen att Dortmunds fans måste vara på väg dit med tåg. Vi sätter oss utanför med spända ögon på vad som komma skall. Dock så händer det inget. Vi bestämmer oss för att snabbt hämta biljetter och kartor och sedan återsamlas för att se Dortmunds invasion. Jag och Gustaf springer in på hotellet och hämtar biljetterna medans Hasse och Jesper springer iväg till bilen för att hämta kartorna till arenan. Då törsten var enorm så gick jag och Gustaf in på ett thaihak för att köpa lite läsk. Påvägen dit ser vi en man i 70-års åldern njuta då han har en prostituerad som gnider sig längst hans ben. Sann livsnjutare. Kartor och biljetter hämtas och vi samlas igen vid alla polisbilarna och snacket börjar gå imellan oss om Dortmund är kända för att vara stökiga, om det är nån större rivalitet mellan lagen osv. Vi väntar och väntar men inget händer. Vi snackar säkert 25-30 piké bilar som stor utanför men ingenting händer. Det enda vi ser är hur ett fåtal Dortmund fans med halsdukar på alla kroppsdelar komma ut sjungandes lite tyst. Polisen ingriper bara en gång och det är för att kolla en killes handskar om dem innehåller något knogjärn vilket det självklart inte gör. Framför oss har vi några vänsteraktivister som är helt klädda i svart med glasögon som delar ut flyers om något vi inte riktigt förstår.

Besvikna av dem uteblivna kravallscenerna begav vi oss mot arenan. Dagens kartläsare var Jesper "Tina Turner" Svenson. City boy Svensson lärde ut det tyska folket att man kunde korsa vägarna trots att det var rött ljus. Ibland blev det en tidssparare ibland blev det en nära-döden-upplevelse. Längst vägen var det helt klart S:t Pauli som ägde gatuscenen. Överallt kunde man finna Pauli relaterat klotter och klistermärken. Gång på gång kastar jag och Gustaf oss ur kommentaren "aha! Så det är här tyskarna bor" så fort vi fick syn på ett hus. Väldigt meningslöst men ständigt lika roligt. Efter ca 20 mins promenad började Hans och Gustaf gnälla om att de var trötta i benen och krävde vila. En vila blev till på närmsta tunnelbanestation där vi även spanade in om det gick något tåg till arenan vilket det självklart inte gjorde. Hans hittar en bänk som snabbt intas och kända visselvisor från Robin Hood spelas upp samtidigt som vi diskuterar hur vi ska göra. Plötsligt får Gustaf syn på en skylt som säger att vi befinner oss i området "Schlump" och detta var bara början på en kavalkad av "schlump" skämt. "Det är ju inte direkt något schlump att vi hamnat här osv". Jag och Jesper knallar över gatan för att se om man kan ta den lokala bussen till arenan. Och enligt det vi kunde utläsa så skulle det vara en möjlighet. Bussen kommer och vi hoppar på. Jag väljs ut som vår utrikeskorrespondent och tvingas fram till chauffören för att höra vilken station vi ska av på. Då vi inte fick fram någon info på varken engelska eller tyska (och jag inte talar turkiska) så gav jag han bara tummen upp och förlitade mig helt på det jag och Jesper lärt oss av busskartan.

Rätt som det är så öppnar en av lokalborna sin mun och tittar på oss "Sprechen sie deutch?"- "Nein" klämmer vi ur oss och fortsätta att prata vidare med varandra. Då öppnar das local sin mun igen "Sprechen si spanisch?" Vi alla tittar underligt på varandra, "Nein". Direkt efter att vi svarat han kom jag på att det självklara svaret skulle ha varit "Si, Jalapéneos!". Smått irriterad över denna miss blickar vi ut på gatorna som svischar förbi fönsterrutorna och vi förstår nu storleken på denna staden. Det är inte direkt så att man hoppat på buss nummer 6 och hoppat av på Davidshall när man ska till Gustav. Vi bestämmer oss snabbt för att hoppa av bussen för att ta en taxi istället. Vid nästa station stormar vi ut samtidigt som busschauffören gorma något längst fram, antagligen att vi hoppat av för tidigt. In i en taxi som direkt kan lukta att vi är turister och kräver ett jävla överpris. Men tiden klickar och avsparken börjar närma sig så vi ger med oss. I utkanten av Hamburg dyker HSH Nordbank arena upp. När jag blickar bakom mig ser jag samma buss som vi åkt tio minuter tidigare svänger in på parkeringen. Do´h! Vi vandrar runt lite på arena området som inte bara erbjuder en fotbollsarenan utan även en hockeyarena, som tilldagen fick agera festlounge. Dock fick vi inte komma in då man inte fick ta med sig medtagen öl. Och detta var inte vakterna du ville lura genom att köra ölen i jackfickan. Vi letar istället upp vårt insläpp och finner att vi sitter på samma sida som VIP-sektionen. Vi måste passera en parkering där lyxbilar står uppradade. Vakterna tittade skeptiskt på oss, men biljetterna visade att vi hade rätt att vara där.

Om matchen finns där inte så mycket att säga. Alla fördomar om tyskar i jeans-västar blev besannade då mer eller mindre var 20: onde tysk hade en jeans-väst på sig. Verkade även försigå en internt tävling om vem som kunde få plats med flest tygmärken. Och man måste ju säga att man var imponerad över deras fantasirikedom. Vi hittar våra platser som var högt uppe på ost-tribunen men med en bra översikt över planen och dem båda klackerna. Då det var 15 min till matchstart så tog vi en liten runda runt arenan för att checka läget och hitta mat. Mat hittade vi i form av schnitzel i bulle. Tre getingar av fem möjliga. Bakom Hamburg klackens sektion så fann man en massa grafitti sprayade väggmålningar som var grymt snygga. Deras Ultras grupp, Poptown, stog mest i ena hörnet och sålde något som vi inte riktigt såg vad det var. Tillbaka till våra platser för att bevittna ett spektakel som hade fått Allsång på skansen att blekna i avundsjuka. Mitt framför HSV:s klack så hissas en man upp med en gitarr i en skylift. Ni tänkte man att han skulle bli utbuad av publiken pga all jippovarning. Men istället så ställde sig alla upp och klämde ifrån tårna samtidigt som trubaduren drog av nån kamp(kampf)visa.

Vid inmarsch kör Dortmund ett stripestifo samtidigt som Hamburg bara har några enstaka flaggor just runt Poptown. I övrigt är det dött. Matchen vinns av Hamburg som har det helt klart bästa laget. Dortmund hade inte så mycket att sätta imot sedan deras ensamma forward sprungit sig helt slut redan i första halvlek. Sett till stämningen lämnade den mycket att önska. Hamburgs sektion rymmer ett antal tusen men jag vågar påstå att vi i Malmö hade sjungit ut dem direkt. Bara ett fåtal gånger vi dem igång bra tryck men då höll det endast i max 30 sek. Sista tio satt man bara och väntade på att domaren skulle sätta pipan i munnen och blåsa av. Samtliga Malmöpågar såg ut som om dem skulle kollapsa av sömnbrist vilken sekund som helst. När matchen väl blåses av känns det hela som en enorm lättnad samtidigt som man följer dem stora skaran mot tågstationen. Påvägen så köper Hans sig någon fiskrätt som såg rätt så god ut. Utmed gatorna står dem lokal husägarna och säljer öl. Här får vi syn på en av dem sötaste tjejerna vi någonsin sett. Att tyskarna var kapabla till att skapa någonting av vackert yttre var något som förvånade oss alla.

In på tåget som skulle ta oss hem till hotellet och vi kom alla överrens om att vi skulle sova nån timme när vi var framme. Sagt och gjort så la vi oss alla i sängarna och somnade ganska omgående. Med en panikkänsla vaknade jag "Shit vad är klockan? Vi måste ju ut!". Hans vaknar samtidigt och ser att klockan är 21. Jag skyndar mig genast upp och plockar fram mina kläder och väcker dem andra. Ganska snabbt står det klart att det endast är jag och Hans som ska kriga denna aftonen. In i duschen som finns ute i hallen för att sedan klä på mig dagens discodräkt. Hans skjuter dock upp det hela tiden men när klockan slagit 22 tvingar jag han att följa med ner till das alban för att köpa förfestpaketet. Först vid 23.30 så rör vi oss ner för att hitta en taxi. In på Reeperbahn igen där vi återigen rör oss mot "Lilla torg" nu äntligen hittar vi Hamburgs svar på "Redlight distrikt" som min chef tipsat mig om. Här satt det lättklädda damer i vars en fönster ruta och gjorde förförande gester. See but not touch kom vi fram till var bäst...men även billigaste. Vi fortsatte vår vandring när vi äntligen hittar den perfekta bierstuhben. Här häller vi i oss färsköl samtidigt som appel soure shoten keeps on coming. Ett att vi tömt våra sista mynt så känner vi att vi vill dansa. Ut på discogatan men alla uteställena känns...sådär. Vi vandar istället runt när Hans får för sig den underbara idén att vi måste in på en strippklubb. Första inkastaren ger oss erbjudandet 1 öl och en jäger shot för 5 euro. Billigare än nån vanlig pub tänker vi. När han sedan får höra att vi är från Sverige utbrister han "Petersson, Andersson!" samtidigt som han leder oss ner för trappan. Väl där nere sitter det några avdankade män i ett hörn som man helst inte ska söka ögonkontakt med, en stackars strippa som strippar dock utan publik och strippor som springer runt på golvet och letar lyckosökare. Jag och Hans slår oss ner och in kommer våra öl och jägershots. Genast får vi vars en strippa vid våra sidor. Hans får en tjej som faktiskt ser helt okej ut medans min var ett riktigt träskmonster. Hans börjar samtala med sin dam samtidigt som min ler med sitt icke så fräscha leende mot mig och säger
"Do you speak german?"
"Nope"
"You only speak English?"
"Yepp"
"Hmm, that's to bad. I´m not so good at English"
"Yes, that is to bad...."
Efter någon minut av pinsamtystnad vänder hon sig imot mig igen
"can you buy me small drink?"
"Nej!"

Min strippa tröttnar nu på mig och går och sätter sig vid en man som liknade Oncle Phil i Fresh Prince. Vi dricker upp vår dricka och tackar för oss. Ut på Reeperbahn igen där jag tror det var dags att vända hemåt. Icke! Hans var inte riktigt nöjd med strippklubben och ville in på en större. Sagt och gjort så in på ett nytt större ställe där stripporna faktiskt hade publik. Samma scener utspelade sig här. Vars en öl och jäger och en strippa som inte kunde engelska. Taxi tillbaka till Hauptbahnhof där vi drar in på donken för lite mat och ett mindre matkrig. Påväg mot vårt hotell så går det två killar i vår ålder brevid oss varpå han ena är riktigt förbannat på något. Hans ser sin chans och går upp brevid han och bara hånler. Detta gör att bägaren totalt rinner över för den lokala sandkrigaren som går till attack mot Hans. Hans fortsätter bara med sitt hånleende samtidigt som tyskens vän får tag i hans och ber oss lämna platsen. Sagt och gjort upp igen på hotellet där man tack och lov fick sova med kudde och täcke den natten.

Vaknar upp seg som fan vid 9-tiden. Ut för att dra i sig lite frulle. När vi väl sitter där och frossar i oss alla (Typ 2) dessa tyska delikatesser så får jag syn på en av TV-apparaterna i hörnan som visar dagens nyheter.
"Skönt att se en tv som visar annat än anal-sex"
Får jag ur mig och syftar på strippklubbarna kvällen innan.
Gustaf får snabbt upplysa mig att ordet "Analsex" är relativt internationellt och kan uppfattas av alla i rummet. Gustaf berättar att han och Svensson underhållit sig själva kvällen innan genom att namnge alla prostituerade som gick nedanför vårt fönster. Dem satte även betyg på deras förhandlingssätt och hur snabbt dem kom till affär. In kommer gammel farmor som jobbat på hotellet hela sitt liv med nypressad juice och ägg. Såfort man sa "Danke" svarade hon snabbt "Bitte". Detta gjordes snabbt till en lek då man mer eller mindre tackade för allt hon gjorde. Lite som Ace Ventura petdetektiv (Shikaka!). Vi packade snabbt ihop vårt pick och pack och städa undan alla öl burkar. Vi vandrade vidare mot våran gröna pansarvagn för att ta oss ner till Reeperbahn och stadsdelen S:t Pauli. Reeperbahn by day var en helt annan än by night. Plötsligt såg det faktiskt lite civiliserat ut. Vi drog in i en affär som jag hittat kvällen innan där Jesper köpte S:t Pauli tygmärken och pins. Sedan tog vi oss mot S:t Paulis beryktade fotbollsarena där det lokala laget med samma namn som stadsdelen huserar. Då ett par grindar hindrade oss från att komma riktigt nära arenan så fick vi nöja oss med en gruppbild där man såg den nya kortsidan lite smått i bakgrunden.

Sedan in i bilen och där jag somnade så jag kan inte återberätta något. Blir väckt någon gång innan vi närmar oss Puttgarden där vi svänger in snabbt för att köpa med oss lite tax-free varor. Upp på båten där det inte händer något speciellt märkvärdigt sen så kör Gustaf på strongt hela vägen till Malmö. Efter att vi varit hemma i Malmö i ungefär en timme så får jag ett sms av Hans. "Fan vad detta är trist. Jag vill bara ner till den lokala Albanen köpa förfestpaketet och börja ladda". Fem minuter senare mottar jag även "Jag ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv till Reeperbahn" (Army of lovers - I give my life)

Sett över det hela var det en grymt rolig resa som bjöd på många skratt och minnen som man kommer bära med sig hela livet. Men själva huvuddelen, fotbollen, som gjorde att vi åkte dit gjorde iaf mig väldigt besviken. Vart nästa resa bär av får framtiden utvisa.

Do a little dance, Make a little love - Get down tonight!

/Martin

Fragment från Tanzania

Årsskiftet 07/08 var jag i Tanzania. Under tiden underhöll jag mig själv med att skriva dagbok. Tidvis var det både kul och utmanade att sätta sina tankar på pränt i ett relativit illa tilltygad häfte pryttt med David Brent från The Office på omslaget. Citet under bilden på honom löd " I sorta´ fused Flashdance with MC Hammer- shit". Oslagbart.

Väl hemma var tanken att allt det skrivna skulle läggas upp. Men jag hade varit flitig på sydligare breddgrader och motivaionen hemma vid tangentbordet tröt.

Så håll till godo med vad presterat. Sista meningen skrevs 17 januari i år.

Trevlig läsning!


The Arrival 26/12


Efter att ha besökt Kastrup och Schipol Amsterdam landade vi på Kilimanjaro Airport. Resandet hade gått smidigt. Flygplatserna fick smaka Malmö-klistermärken och jag fick smaka på förbluffande god flygplans mat. Bagaget kom fort i Kilimanjaro och man blir lika förundrad över hur det lyckas hänga med trots flertalet mellanlandningar.

På sistnämnda flygplatsen hämtade vår guide, Issa, från Anderson African Adventure (klämmigt namn ey) upp oss. Vi lastade in oss med bagage i den 8sitsiga Toyota Landrovern och for iväg.

Pappa försökte snacka fotboll med Issa och sa något om Issa Manglinds karriär i TFF. Haha, jag skrattade gott och Issa fattade noll.

I övrigt var han pratglad och efter 45 minuters bilkörning mot hotellet får vi syn på ett vackert roadkill i form av en uppsvälld hon vilket också får agera första safarifångsten!

Efter en dryg timmes körning är vi framme vid hotellet i Arusha. Fint som fan med pool och hela baletten

I receptionen blir vi välkomnade med en drink och fem bärare ställer sig bokstavligt talat i givakt bakom våra väskor. De väntar på att vi ska dricka upp och be order om vilka väskor som ska till vilka rum.Känns märkligt och lite obekvämt, men man får ta seden dit man kommer och dricksa en dollar.


Inne på rummet s

Slänger mig i sängen direkt och inser samtidigt hur lite koll jag har på de kommande dagarna. Farsan är ju reiseleiter och jag bara glider med.

Vad jag vet är att Safarin börjar imorgon och att startelvan som kommer husera i Landrovern de närmsta dagarna är som följer:


Mormor 76

Ingela och Mamma 47

Pappa Lars 47

Bror Erik (dubbelnamn) 18

Jag 20

Issa Age Unknown (lite som Freddy Adu)


Hans för Hylliesports


For the very first time 27/12


Dagen går mot kväll och jag skriver nu efter en dusch och grooming. Med tre olika sorters hudkrämer är jag tveklöst lodgens mest metrosexuelle kille.

Jag ska nu återgå dagens prövningar:


Frukostbuffen är nice. Framför mig i kaffekön står en färgad tjej i 35 årsåldern och döm av min förvåning när hon börjar snacka med sin son på klingande stockholmska. Lite otippat. De flesta färgade i Tanzania snackar nog inte stockholmska får vi utgå ifrån.

Efter frukosten kör vi downtown till Arusha centrum för att shoppa lunchlåda och vatten. Arusha som stad kan inte skryta med mycket. Dock gör staden anspråk på att ligga på kontinentens mittersta breddgrad, således är det lika långt till den norra kustlinjen som till den södra. På grund av detta är stadens enda rondell prytt med ett monument med en rad pilar som visar på avstånd till olika orter. Kairo 22234km London 324523 km och NY 56567 km. Ni har säkert sett liknande på andra ställen. Det roliga med detta monumentet är att det är sponsrat av Coca Cola så varje pil är prydd med deras logga.

Vi lämnar Arusha med två timmars körning på asfalt framför oss med destination Lake Manyara National Park. Landskapet man far igenom brukas av massajerna genom boskapsskötsel och lantbruk.

Vägen kantas av liv och rörelse. Massajer som går längs vägkanten, men en betydande del cyklar faktiskt. Det ser lustigt ut där de kommer på sina gamla cyklar iklädd sina dräkter med spjuten i handen eller fast spända på pakethållaren. På fötterna har de sandaler tillverkade av uttjänta bildäck.

Kidsen vinkar åt bilarna och skriker "jambo". Hej på Swahili.

Den stora arbetslösheten driver ut folket på gatorna vilket syns extra tydligt i de två större orter vi kör igenom.

Issa berättar att polisen är flitig i att dela ut fortkörningsböter. Dessa betalar nu iofs inte Issa utan företaget han jobbar för, så han sket i vilket.

Dock blir man lite nervös när vi plötsligt blir invinkade till sidan av en polisjeep som dundrar förbi oss.

Jag vänder mig om för att se vart den stannade. Men den hade inte stannat. Istället fåt jag se ett ekipage på en åtta SUV:ar och fyra polisbilar svepa förbi oss.

"Prime minister" säger Issa.

Tydligen var premiärministern uppvuxen i området och brukade vara hemma och hälsa på och då kom han i stora konvojer likt denna.


Framme vid Lake Manyara skrev vi in oss vid parkens gateway och tog en välbehövlig pissepaus.

In i jeepen igen och safarin var ett faktum. Första djuret vi får se är en babian som korsar grusvägen. Upp med kamerorna och fotoblixtarna avlöser varandra.

Sen efter bara fem minuter händer det. På högersida står en elefant. Livs levande. Ingen djurpark. Inga inhägnader. Magnifikt djur. Känner mig faktiskt lite överrumplade. Hade förväntat mig att det skulle vara rätt svårt att få syn på djuren. Men här är vi nu en femton meter från en 3tons elefant.

Det fortsätter på samma spår. Lake Manyara visar upp en imponerande rikedom i sin lummiga nästan regnskogsliknande miljö. Vi ser lekande elefantungar och flertalet antiloper.

På väg mot picnic-platsen stöter vi på det djur jag efter kattdjuren mest sett fram emot: Giraffer! En stor flock på femton djur står och äter på trädtopparnas kronor. Fascinerande djur!


Lunchlådan smakar bra. Utsikten från platsen är fantastisk och vi kan blicka ner över sjön Manyara och på avstånd ser vi hordar med bufflar och gnuer. En i sanning mäktig syn.

På picnicplatsen är beväpnade vakter utkommenderade. Varför förstår jag inte förrän en stor babianhanne uppenbarar sig från tomma intet och gör ett utfall mot ett av borden. Han rusar upp och i farten knyckar han med sig en lunchlåda. Vakterna hinner inte reagera förrän han är borta med bytet. Han hoppar ner för en slutning där han i säkerhet tar för sig av maten. Äggen äter han med skalen på och foliet från smörgåsarna ids han inte ta bort så det slinker med. Frukten skalar han dock nitiskt. Jävla lirare...


Vi lämnar lunchen därhän och beger oss ner mot sjön. På väg dit får vi se vår första Animal Planet- scen utspela sig. Vi kör över en bro med ett vattendrag på vänstra sidan. När vi nästan är över ser vi hur en elefanthona lösgör sig från vegetationen och går ner på sandbanken för att dricka. Vi backar tillbaka på bron och stannar bilen. Inte långt därefter kommer tre elefanter till. En är en fjolårsunge och ser än mindre ut än vad den är när den står inklämd bredvid sina 3tons släktingar. De dricker och tvättar sig genom att fylla snabeln och släppa ut vattnet på ryggen på sig.

Efter en kvart är deras törst släckt och de ger sig av. Likaledes gör vi.

Träden förgylls av färgsprakande fåglar till farsans förtjusning och Issa berättar glatt och tålmodigt på begriplig engelska om birdsen.

Vi kör längs med sjön till lodgen där vi ska övernatta och på vägen ser vi jordar med zebror och en och Pumba.


2100. Åh fy fan vad mätt jag är! Och fy fan vilken dag jag haft. Helt galet många intryck att försöka ta in och bearbeta.

Nu har jag i alla fall krängt en Tanzaniansk buffe bestående av urgröpta buffeltestiklar fyllda med gamfoster. Mätt så in i helvede!

Sängen lockar och jag slänger moquito-nätet om mig. Från restaurangen hörs kvällens hotelljippo; sång och dans på swahili-vis. I rest my case.

Förresten så kom jag på att jag glömde min bok i Arusha. Surt sa Räven. God Natt sa Hans.


Imorgon, Serengeti.


Lake Manyara Hotel http://www.hotelsandlodges-tanzania.com/tanzania-hotel-and-lodges-lake-manyara-hotel.htm


 

Simba Nala Squash Banana 28/12


Vi lämnar Manyara klockan zeroninehundred och kör mot Serengeti. Om Manyara var regnskog rör vi oss nu i mer savannlandskap. Landskapet är platt och man har ett väldigt brett synfält. Här och var ser vi massajbyar en bit bort från vägarna. Massajernas boskap rör sig också mycket i de delarna av Tanzania vi nu kör igenom. Djuren vaktas förbluffande nog ofta av två tre kids på runt tio år. Och då snackar vi om flockar på 70 djur. Snacka om ansvar.


Efter ett par timmar håller vi för lunch och vi kör av från vägen in till en skogsdunge. Genast dyker ett par nyfikna massajbarn upp. Issa schasar iväg dom. Grejen är ju den att de troligen kommer fram för att tigga mat eller liknande. Och det är uppenbarligen inte Issa så intresserad av. De släntrar iväg en bit, men bara för att gömma sig bakom ett buskage och därifrån iaktta oss. Dom måste vara pretty stupid om dom inte trodde att vi såg dom.


Efter lunch blir savannen stäpp och på båda sidor vägen ser vi i mil efter mil 100.000tals gnuer och zebror som brer ut sig från vägen och mot horisonten. De är på migration. Vilket innebär att de följer regnperioden från Kenya in i Tanzania. Gnuerna och Zebrorna lever i symbios med varandra. Gnuerna kan lukta till sig regn och Zebrorna är extremt bra vakter och känner direkt av sig när det är fara å färde. Så de drar nytta av varandras spetskompetenser.


Asfaltvägen har vi lämnat bakom oss för länge sedan och vi får med jämna mellanrum stenskott på bilen.

Då häver mormor ur sig en odödlig replik: "Dom kastar sten på oss, det är ju precis som i Rosengård"! Haha, jag och Erik dör av skratt. Mormor sitter med sin safarihatt och raljerar över Rosengård ute på Serengeti. Stort!


Sen händer det. Lejon. Issa gör oss uppmärksamma på ett hon och ett handjur bara ett par meter ifrån vägrenen. Utan förvarning ställer sig de båda upp och hanen tar honan bakifrån. Riktigt Rocco-style! Liknelsen med porrstjärnan försvinne dock på en sekund. Efter ett juck faller hanen ihop bredvid sin partner.

Issa berättar att de knullar (nej han använder inte det ordet) cirka 30ggr per dygn i uppåt en vecka när de är inne i sina parningslekar. På denna veckan äter de inget och dricker knappt. Därav hanens tveksamma insats.

Hanen ser faktiskt riktigt sliten ut och det är ju inte så svårt att förstå.

Plötsligt dyker en andra hona upp. Systern till den nyss påsatta damen. Det är tydligen ofta så att om lejonhannes partner har en syster utan partner sympatisätter han även henne. Jävla glidare. No strings attached så att säga!


Vi når Serengeti National Parks gateway och det blir pissepaus och jag klibbar toaletterna. Ultras-poäng som heter duga. Medans Issa meckar med pappersarbete går vi upp på en höjd för att avnjuta lite utsikt. Serengeti är verkligen stort. Och överallt dessa prickar i form av gnuer och zebror. Förutom dessa finns det riktligt av antilooper och enstaka giraffer skymtar förbi.

På höjden hittar vi elefantskit. Men hur fan i helvete har den kommit upp här? Höjden är rätt så tätt vegeterad och kan inte tänka mig att en elefantbjässe skulle kunna kravla upp sig här.

Tji fick jag! På en liknande höjd en bit bort hittar farsan tre stycken elefanter. Ser helt galet ut där de står uppe på toppen av höjden. Men en eloge till dom för att ha lyckats ta sig upp där. Hoppas de kommer ner ockå.

Vi drar ner till bilen där Issa laddat upp med lite refreshments. Frukt och bärs intas glatt. Kall inhemsk Kilimanjaro 4,8% smakar ypperligt!


In i bilen och efter en stund får vi bekanta oss med en strutsfamilj. Jävligt stora...fåglar faktiskt. Mycket större än vad man tror efter att ha sett dom på teven.


Då vi ständigt kör med taket på jeepen upplyft blir håret likt sandpapper av allt damm som flyger upp från vägen. D e naaaajz!


Inne i parken upphör så horderna med gnuer och zebror vilka ersätts med främst två typer av antilooper. Grants antilop och Thomson gazelle.

Enrike

Enrique Iglesias - Can you hear me, ultimata 102,6 låten efter jubb.


Långängen Bonebreakerz- Sparka spy Hyllieby.

Mycket har hänt sen sist. Samtidigt ingenting. 2 heiniken och 2 smålands hos texas.

I DVDen Coldplays titelspår spår och i winampen The Untouchables. Tvärtom.

Skottorps IF. För att det är äkta. Ska bara fixa in någon för mig på fredag. Annars e det Knäred away den femtonde. Men har fan väntat länge nog. Skummeslövsstrand är annars ett jävla andningshål. Sicken MTy-vicka. Kröns med ifk borta imorgon.

Såg Frihetens Pris (The wind that shakes the barley) innan idag. Knäckande och väldigt väldigt väldigt engagerande vacker.

Bajsade på Burger King på vägen till texas innan. Inget papper på första så nakenchockade till andra dasset där det var papir. Slice and dice.

tror det räcker som comeback. Måste bli något. Som Morgan dag. Sweet summer days in a volvosugga.

Måndag

Skottorp fick endast 2-2 borta mot Örnia. Spelet ska dessutom inte varit någon julgransprydnad. Kampen fortsätter!

Martin Stenmark är rätt bra. Dagens erkännande.

Blood Diamond rullar på en Canal Plus nära dig. Filmens storhet har berörts på bloggen tidigare. Jag ser den nu igen. Jag föreslår att du gör likadant!

Stopper

Fick precis hem mitt grattisexemplar av fotbollstidingen Stopper ifrån http://www.fotbollsrepubliken.se/. Första tanken var att det kunde fan inte stämma att jag inte skulle betala en spänn för detta gedigna arbete. Intervjuer, resereportage ifrån de Brittiska Öarna, arenabesök i Sverige och bildkavalkader ifrån London med mera. Men visst fan var det så! 

Stopper tar vid där de andra fotbollsmagasinen sluter. De gör besök i vår fotbollsvardag och presenterar den på ett målande och verklighetsbaserat sätt. En indikation så god som någon på detta är texten om den föga, för allmänheten, kända klubben Slough Town. Och i nästa nummer får vi läsa om ett av mina favoritlag i lower divisions sedan Championship Manager tiden, Barnet FC.

Stopper är ett lika välkommet  som behövligt inslag i kampen mot den moderna fotbollen!

Gå bara in på ovan givna adress och hämta hem ditt exemplar. Tog mig två veckor att få hem mitt, men jävlar i helvete, inte blev jag besviken!

 


 


No1. Februari 2008

Månadens match Austria Wien-Red Bull, Lars Elstrup, Besök hos Boca Juniors, Foto: arenaentréer London, intervju med Peter Antoine, Groundhopping England & Wales, Mjörnvallen Alingsås, Supporterintervju: Mats Tallkvist - Slough Town, Boken: Skitiga Bullen - Degerfors IF, serieraketen Panellinios, Listan: kuriosa om brittisk fotboll


 


No2. Maj 2008

Månadens match Ljungskile-Helsinborg, Cedric Anselin, Besök hos Sheriff Tiraspol, Foto: bakom kulisserna på Borås Arena, Groundhopping Aldershot, Skyllbergsvallen, Närke, Supporterintervju: Norsk Supporter Allians, Boken: Ur askan reser sig FC United, På besök hos Barnet FC, Listan: klubbchefer från helvetet


Läget i Skottorp

Innan säsongen tippades Skottorp av många att tillhöra toppen. Premiärförlusten med 0-1 mot KHFF kändes överkomlig då KHFF är segertippade och ska enkelt gå igenom divison sex södra Halland. Dock brände Skottorp en del lägen varav ett läge där man var helt solo med målvakten. Det var en förlust med mersmak, ett lika resultat hade absolut inte barit orättvist. Värre blev det sen i andra omgången när man bara fick en poäng med sig i lokalderbyt mot ärkerivalerna i Hasslöv. HAIS är ett lag Skottorp ska köra över men kommentarer i SIFs gästbok gär gällande att HAIS var bättre än väntat. Underskattning månne? Pinsamt hursomhelst!

I säsongens andra hemmamatch bjöd Skottorp på vinst mot ett Knäred som i premiären krossat HAIS med hela 6-0. En stabil seger och nästkommande match mot Lilla Tjärby IK borta luktade det seger. Men icke. SIF föll med 2-1 mot ett lag man, i mitt tycke, ska ha bakom sig i tabellen.

Gnället i gästboken bröt ut efter förlusten och folk klagar på bristande lederaskap och oengagerade spelare samt dålig fokus på träningarna. Har endasts sett premiärmatchen så ska väl inte uttala mig egentligen. Dock ska Skottorp inte tappa poäng mot Hasslöv. KHFF, Knäred och Våxtorp har alla spelat ut HAIS med stora segrar som följd. Vi kryssar. Det är inte godkänt och vittnar om att HAIS alls inte är ett bra lag.

Nästa match mot Örnia borta blir väldigt viktig. Man kan nästan tala om en tidig måste match om man vill ha något i toppen att göra i år. Skottorp har fyra poäng efter lika många matcher. Örnia har tre. På lördag möts de både på Örnias hemmaplan i Halmstad. I förra omgången förlorade Örnia mot Knäred. Således bör Skottorp vinna då SIF slog KIK. Eller? Time will as always...


Vidare fyller Skottorps IF 90 år i år. Man försökte sig på ett firande i samband med det sedvanliga Valborgsfestligheterna. Värdigheten uteblev dock då uppslutningen enligt SIFs gästbok var skral. Tycker absolut styrelsen ska spänna musklerna och försöka göra något av detta historiska jubileum. Skottorp är en av Hallands äldsta klubbar och ska firas efter det.


  


Kolla kolla

Bussresan upp till Stockholm ackompanjerades av idel rugguggle dålig musik. Joel hade dock en platta som stundtals fungerade. Och då var det riktigt bra. Nationalteaterns Kolla kolla stack ut:



Micke hade med sig tunga Requiem for a Dream. Soundtracket är lika sylvasst som filmen:



Orm på löpning och Tevez i rinken

I solskenet kunde varken jag eller Robin hålla oss ifrån en löptur i bokskogen. Första välbehövliga pausen togs efter ett tjugotal meter när vi fick syn på en orm som ringlade sig över grusstigen. Den tilltänkta trekilometaren förvandlades hastigt och mindre lustigt till en tvåa. Som jag inte klarade. Fick gå i två omgångar. Iofs inte löpt på över ett halvår men detta knäckte mig lite. Bättre gick det för Robin, han fullföljde löpandes de 2000 meterna.
Jag borde ju känna revanschlusta och pepp inför att bättra på min icke-existerande kondition. Men. Icke.

Då var jag mer i mitt element en stund senare när vi styrde Mercedesen till Pude håla. Robin stekte på värmen i bilen något så kopiöst att jag fick andningsbesvär, men det var ju för greater good liksom då vi skulle vara varma nog för att vara dumma nog att bada.

Vilket jag också gjorde efter en stunds bryggsolning och klapphatsdiskuterande. Robin följde efter ner i pölen. Något måste hänt honom där för han kom upp som The Living Jukebox och bjöd på ett par sköna medleyn.

Vidare till Kinesen fö lunch där vi fick läsa att Carlos Tevez ställer upp i Sveriges offensiv inför kvällens hockeymatch mot Schweiz. Jävla hygglig kille!


En solig och väldigt trevlig eftermiddag avslutades en stund senare efter detta sportsliga glädjebesked!

Vi är bättre än er. Vi är Malmö.

Vi är bättre än er. Vi är MFF.

"En tro på... Kåm ån sava"!



Som ett resultat av mitt meckande med VideoDJ idag. Helnöjd med hur jag lagt in texten. När jag sen skulle göra det på upplagda Valborgsklippet gick det inte som jag ville. Störigt, men övning ger förhoppningsvis färdighet!

Bonus:

   Helsingborg

 Fylkings bil. Gerts?


 Gjuten frulle. Becks och potatisplättar. Inspirerad av Jocke i serietidningen Pondus.

 www.melvins.se är ett högst rekommendabelt fik. Jag och Irish brukar fika eller käka frulle där.

 Idag för en vecka sedan bestämde sig en vardagshjälte att preja ner en jävla masa vägskyltar utanför skolan. Liraren hade glömt kranen uppe. En annan personal fotade vilket resulterade i en notis i Sydsvenskan och chans till 5000:- för månadens bild!



RSS 2.0