Hylliesports drar österut

Hylliesports för en tynnande tillvaro på internet. Kriget på gatorna fortsätter dock i god kampanda. Mentalita Hyllie i samarbete med Långängen sviker inte sina ideal. Mot Den Moderna Fotbollen och För Våra Pärlplattor är alltjämnt ledord som väger tungt.

I eftermiddag välkommnar bloggens samarbetspartners en gästbloggare: Martin.

Hans text är för bra för att presenteras. Den är faktiskt riktigt bra. Och jag fråntar mig allt ansvar gällande författandet. All uppskattning ska undantagslöst tillfalla Martin. Ge den i natura, i kommentatersfältet eller på www.MTyngre.blogg.se där dess vagga ligger.

Så, utan att ha bett om lov lägger jag in den här:


Något försenad så kommer den äntligen!
Den omtalade rapporten som man länge undrat om den fanns eller bara var som Jari Litmanen - en myt.

So with no further introduction, I give you:



MTy ude´ å flänger Hamburg Edition

Med glada steg pinnade jag upp från det lager jag dödat så många timmar på för att dra iväg till en välbehövlig weekend i Tyskland. Snabbt upp och svida om från arbetsoutfiten till reseoutfiten. Blåa jeans och den obligatoriska "Mty - Ude å flänger" T-shirten åkte på och man sa farväl till alla med ett leende på läpparna. Utanför fann man den danska solen på strålande (akta ordvitsen) humör. Stegrar in på den förbestämda mötesplatsen "cirklen" där man ser Svensson röra sig lite längre bort i riktning mot Bensinmacken. In i bilen för att hälsa på helgens resesällskap som bestod av Gustaf, Hans och Svensson som kom tillbaka med två öl. Får berättat för mig att folket redan varit nära på att krocka redan vid utfarten till Hans gata. Detta skulle dock inte bli den enda nära-döden-upplevelsen på denna resan.

Dröjer inte långtid innan vi hamnar i nån sorts kö-konstilation. Gustaf underhåller sig genom att kolla igenom vilket utbud skivor Hasse gröna Toyota hade att erbjuda. Utbudet var bländande och erbjöd att från gamla klassiker som "Scatman" till den legendariska sången "Vandraren" av ingen mindre än Nordman. Om utbudet var optimalt så kunde man inte säga detsamma om utrustningen. Skiva efter skiva testades alla med samma text i displayn som resultat. I Grön text hånades vi gång på gång av de fem bokstäverna "E-R-R-O-R".

Gustaf testade skiva efter skiva i ren desperation dock utan någon som helst lycka. Då plötsligt man hör Svensson från baksätet be Gustaf spotta på skivan och sen testa. Han påstår att lasern då får ett bättre fäste. Gustaf tvärvägrar först men då suktandet efter musik är större än hans stolthet så går han tillsist med på det. Fram åker den skivan som vi alla ansåg hade minst värde för att agera testkanin. Saliv rinner från Svenssons mun ner på skivan som sedan kladdas ut och räcks fram till Gustaf som poppar in den i cd-läsaren. E-R-R-O-R.... Tillslut ger dock cd-spelaren med sig och det bjuds på hög allsång från samtliga deltagare. Army of Lovers - I give my life är den som lockar fram mest inlevelse och känsla. Stämningen är på topp och Svensson ger sig in på sin andra 7-kronors öl som han anser smakar lite vatten men de funkar. Mitt under de glada tonerna och trevliga samtalsämnen sätts den gröna Toyotan på prov. Rätt som det är så står Hans mer eller mindre på bromsen för att förhindra en kollision med den svarta Mercedesen framför oss som utfört samma panikåtgärd. Med ca 2 cm marginal, och då menar jag verkligen två(!) cm, klarar vi oss från en dyr verkstadsräkning. Snabbt hinner man pusta ut innan man inser nästa farorisk. Det är ju inte precis så att vi är ensamma på vägen. Precis när vi fått stopp på bilen vänder jag och Svensson oss mot varandra och tänker nog på exakt samma sak (lite som banerna i pyjamas om ni minns dem: Tänker du på samma sak som mig B1? jag tror det B2 osv), bilarna bakom oss!! Vi båda lutar oss framåt och bara inväntar smällen bakifrån som dock uteblir till vår stora glädje. Vi alla får oss ett litet wake up call och Hans tar det lite lugnare hädanefter .

Med hårfin precision och grymt lokalsinne leder den gode Jesbo oss in i Gedsers hamn. Nu till nästa prov. Jag själv har hela resan påstått att man även kan använda brobizzen till att betala båten dock har jag haft resterande trion av the fantastic four imot mig. Bilen rullar in och den berömda bizz-skylten skymtas längre bort. Ett snabbt bip och bommen öppnar sig och den gröna gräshoppan (Toyotan) rullar in.

Uppe på båten är det de yngre som känner att magarna kurrar och ställer sig direkt i kön för att spendera det sjuka priset på 7 Euro för två korvar och lite pommes. Jesper känner att han inte vill våga sig på danskan så han överlåter beställningen till mig. När väl båten börjar röra på sig så märks det direkt att detta kommer bli en skumpig resa. Vågorna är ju inte liiiiide stora! Svensson tycker att det känns som om man är full utan att ha spenderat några pengar på sprit och bara njuter av situationen. In i Tax-freen där pågarna kollar in dess spritutbud som inte var mycket att hänga i granen. Gustaf köper ett megapaket skumbananer som han sedan tvingar alla att hjälpa han äta upp. Samtidigt som jag och Svensson inkasserar ett stycke flack öl. Efter att vi gått upp och ner i trapporna och skrikit ut fraser såsom "Titanic" och "Estonia" så ropas det i högtalarna att det är dags att bege sig ner till bilarna och entra Riket.

Innan den gröna pansarvagnen (Toyotan) börjat invadera Tyskland så öppnas den första ölen i baksätet. Gustaf anser att det är lite pinsamt att det redan börjas drickas innan vi hunnit lämna båten och ber mig sänka ner ölen så att ingen ser. Ölen sänks...ner i min mage och allt känns slice. Riket bjuder på fint solsken och öppna slätter, precis så som Adolf ville se det enligt Gessie. Jag och Svensson dricker öl efter öl medans Hans sympatiserar med das chaufför och håller sig på den nyktra sidan. Sanningen är väl mer att han inte riktigt litade på Gustaf. Men hey, Who could blame him? Innan vi hunnit lämna hamnen hade jag nog druckit minst 14-15-27 öl. Okej inte riktigt så många, jag vet dock exakt hur många. Mitt excel ark ljuger inte!

Stämningen är på topp och Army of lovers - give my life spelas mer eller mindre på repeat. Svensson sitter med kartor till höger och vänster och har stenkoll på allt...alles! Mot Lübeck sedan mot Hamburg lyder ordern från baksätet och alla nickar instämmande. De fina gröna vägskyltarna visar snällt vägen och km-antalet bakom varje stad börjar ticka ner så sakterligen. "Vi-här-bak-i-bilen-gänget" krävde en pissepaus innan vi kör in i Hamburg vilket de där fram vägrade ge med sig. Men efter att ha diskuterat vissa scener ur filmen "Dom och domare" och ett visst "kissa i flaskor moment" så gav de med sig. Stoppet blev på ett av tysklands många rastplatser där alla passade på att tömma blåsorna men även att markera revir med 2000-talets post-it lapper, klistermärke. Lübeck försvinner från skyltarna och byts ut mot Hamburg Men rätt som det är så försvinner denna stad som så lätt kan förknippas för en Hamburgare (vilket självklart skedde längre fram under resan). Vi kör och kör men "Hamburg" tycks vara helt spårlöst försvunnet och det enda vi kan läsa är "HH". Jag anser att vi borde fortsätta köra vidare för en så pass stor stad som Hamburg inte bara kan försvinna. Samtidigt var jag den i bilen som är längst ifrån ett körkort och högst promillehalt i blodet så min åsikt ignorerades snabbt.

Gustaf sväljer stoltheten och tar av på nästa HH ausfahrt och vips så bara var den där. Denna miljonstad och jisses sicken stad det var! Nu plötsligt låg lite av ansvaret på mig då det var jag som bokat hotellet. Jag bara upprepade Hauptbahnhof och ansvaret skickades över till Svensson och hans nyprintade kartor som fortfarande luktade bläck från gårdagen. Men lite rätt skulle jag iaf ha! "Hauptbahnhof" var noga utmärkt på vägskyltarna och skutan styrdes dit. Efter att ha kört runt lite hittade vi vårt näste, vårt place, vår oas - Das Kieler hof Hotel! Nu till nästa gissel den gröna pansarvagnen ville även den ha ett tillhak. De lokala hororna, förlåt prostituerade, som promenerade våra gator såg inte så värst tillförlitliga ut så ett garage var ett måste. Och även det kunde Svensson fixa fram med hjälp av ett bra korttidsminne och några kartor. Bilen lämnas av och Gustaf ser sin chans att briljera med sin tyska som dock snabbt måste bytas ut mot Engelska för att någon matnyttig information ska komma fram.

Med stolta steg stegrar vi upp till den vita byggnad som under de nästkommande två nätterna skulle bli vårt hem. Med respektingivande bokstäver bröstade den svarta dörren upp sig "KIELER HOF HOTEL". Med ett enkelt knapptryck skulle vi komma in till vårt bachlor pad..eller ja det var vad vi trodde. Knappen trycktes in och en tysk kvinna hördes på andra sidan. Jag förklarade situationen och hon tryckte in sin knapp så att ett starkt errrrrrrrrrrrrr hördes och jag tryckte in dörren..utan resultat. Knappen trycktes in igen och samma irriterande ljud skvallrade om att dörren var öppen. Jag tryckte på dörren...utan resultat. Gustaf trycker sig nu fram och trycker in knappen. Den tyska damen undrar vad fan vi håller på med och förklarar att det bara är att trycka upp dörren. Inte så jävla bara om du frågar mig. Efter ca sju försök kommer vi äntligen in. En brun trappa leder oss upp till andra våningen där vi kliver in. Damen kunde förvånansvärt bra engelska och ber mig skriva på en lapp. Då det var ca 4 år sedan jag läste tyska samt att jag säkert druckit 88 öl så blev det som det blev. Jag fyllde i de tomma rutorna till vad jag trodde var rätt. Med ett leende på läpparna lämnar jag över lappen till tantan igen som bara tittar dumt på mig och pekar ut vad jag ska skriva och var. Kände mig som 7 år igen och skulle skriva i sina uppgifter till sin första lärare. Hur som helst så betalar vi alla 60 euro var och en guldig nyckel till zimmer number zehn får vi i utbyte. Dörren öppnas upp och innanför finner vi fyra sängar, en duschkabin, ett handfatt, en gardrobe och en tv. Problemet var bara det att det var två singelsängar och en dubbelsäng. Eller ja det var inte egentligen problemet. Problemet var att vi hade Hans med oss i sällskapet och hans nakenhoppande från Borås fortfarande väckte oss kallsvettig om nätterna. Jag tog smällen att dela säng med han och hoppas på att han i alla fall skulle sova i sina kalsonger. Den tiden den sorgen.

Hungern blev nu påtaglig och schnitzel stod på mångas meny. Hans hade spanat in en lokal biershtube under tiden som vi hade cirkulerat efter en parkeringsplats. Vad vi inte hade i åtanke var att vi befann oss runt Hamburgs centralstation och var matbudget var satt till ca 7 euro. Vi vandrar runt bland de fina hotellen för att finna en prislista som inte riktigt låg i vår smak. Sen så plötsligt dök den upp, lite inträngt mellan ett hotell och en resturang, ett kebabhak! In glider vi och den lokala invandraren förvånar oss med sin bländande engelska. Eller ja, man förstog vad han ville ha sagt. Tre schnitzlar och en döner kebap beställs in. Schnitzel till de andra och kebap till mig. Varför? För att schnitzel är en rälig rätt som bara dryper fett och alla som beställer in den tittar alltid på sin mat för att sedan vända sig till kyparen och krysta fram "Ehm mayo?". Men visst vi var ju i äran och hjältarnas land, som Gustaf gärna påpekade en gång för mycket än för lite, så denna rätten var väl något jag fick leva med. Min Döner smakade utmärkt, några bitar som endast innehöll fettslamsor men de sköldes snabbt ner med ölen som Hans noga satte ett exempel genom att beställa in. Nu var vi igång!

Tillbaks till hotellet där Hans och Gustaf inser att de inte har något att dricka inför kvällens aktiviteter. Finns det kvinnor som vandrar våra gator så finns det fan en spritaffär var vår teori som vi alla förutsatte. Ner på gatan för att få ca 4 kvinnor efter oss. Om det finns måndagsexemplar på prostituerade så fick fan dessa anses som sådanna. Inte de finaste precis (Bättre skulle komma!!). Brevid nån sorts erotikaffär hittade vi en affär som sålde allt vi kunde tänka oss att behöva. Innanför fann vi två kylskåp fyllda med öl och energidryck samt ett ställ med minispritflaskor. Bakom oss fanns nån sorts alibiförsäljning av mackor men de var fan inte från den månaden. Hans och Gustaf köper in förfestspaketet som bestod av 5 Holsten öl och 2 små jäger flaskor. Jag känner hur jag börjar närma mig min sjuttonde vakna timme så jag köper fyra Rodeo Energi. Som sedan blir tio efter att alla sagt att de med behövde nån energi. Hans tror inte detta skulle komma till att räcka så han frågade Das Alban när de stängde. Hasse fick sig genast en ny vän när Albanen formade orden "Four a clock" varpå Hans svarade "Fuck Yes" och Albanen blev helt till sig och bjöd på nån mindre folkdans.

Upp på rummet igen där alkoholen flödar och skratten avlöser varandra. Det är en parad av personligaförolämplingar som de fyra ynglingarna bjuder på. Gustaf har kommit på att man,istället för att kalla mig Gay-ling eller Bög-ling, bara kan kasta ihop orden till Gay-bög. Tiden går och Hans tycker att det är dags att pröva duschkabinen. Så han hoppar snabbt in och...kissar. Ut igen för att dricka ännu mer till det att det slår han att det faktiskt är en duschkabin. Han spolar av väggar och golv och hoppar in för att fräscha upp sig. Duschkabinen, som nu fått ett nytt namn i form av Box of dreams (Då möjligheterna är större än fantasins gränser), är en underbar skapelse som står mitt i rummet och bara lyser med sin prakt. Det bästa måste ändå vara det faktum, att trots att den står mitt i rummet och att alla 4 sängar står framför den, är att den är helt genomsynlig. Hans bjuder på en rejäl show som inte lämnar någon besviken.

Alla börjar känna sig smålulliga och man tittar runt i rummet och det goda sällskapet man hamnat i. Så finner man Jesbo sittandes i ett hörn med en öl i handen som verkar väldigt svår att få slut på. Med tunga ögon förklarar han att han inte kommer följa med ut ikväll pga John Blund kommer göra ett tidigare besök än vad Jesbo räknat med. Trist med sant så respekterar samtliga deltagare detta beslut...efter 15 mins häcklande det vill säga. Discodressen åker på och Hans sitter bara och återupprepar samma namn gång på gång; Reeperbahn!

Ut på horgatan för att hooka upp en taxi. Hasse hittar en direkt och kastar in huvudet innanför passagerardörren och frågar vad han ska ha till Reeperbahn. 8,5 € får vi som svar men vi anser att det är lite dyrt och kollar upp nästa taxi. Hans återspelar samma procudur. In-Fråga-ut "Nio Euro, Perfekt! Han här tar vi". Vi åker över en flod och Hans sitter och småsnackar lite med chauffören:
"So, are there any places that you can recommend?"
"Ehm, Well there is the China club and the Dock"
"And if we like this kind of music?" (House/dance musik spelas ur radion)
"Ehm, Well then there is the China club"

Vi hade alltså kommit med en taxisnubbe som hade steeeeeeeeeeeenkoll på staden.....

De mörka gatorna byts ut mot en gata där neonljuset var det som värmde de hemlösa om nätterna och där klamydian spred sig snabbare än pesten på 1300-talet. Vi hade entrat Reeperbahn! Nu var det bara att hitta ett ställe som serverade alkohol och sen bara mingla med lokal befolkningen. Detta var dock lättare sagt än gjort då Reeperbahn mer eller mindre hade ett begränsat utbud på underhållning. Antingen valde man att gå in i en erotiskaffär och spana in deras utbud av plastvaginor eller så valde man att gå in på en strippklubb och spana in deras utbud av vaginor. Efter att ha vandrat nästan hela gatan upp och blivit fascinerade hur långt sexindustrin nåt och vilken fantasi det besitter så kände Gustaf att vi får chansa in i nån smågata. Nästa gata som dök upp svängde vi ner i för att upptäcka att vi hamnat i gaydistriktet av Reeperbahn. Snabbt svängde vi ut för att fortsätta vår jakt.

Efter att ha nåt slutet av gatan så tog vi första bästa ställe och sicket ställe vi fann! Ungdomar åker Europa runt för att hitta de bästa partyställena. Det snackas om Ibiza, Sunny Beach och Aya Napa. Men inget slår fan en genuin tysk krog där medelåldern är 38, servitriserna går runt i folkdräkter och den 56 åriga DJ:n jobbat där sedan den dagen han skrikit ut "För vi har tagit studenten" (Fast på tyska då). Jag och Gustaf bestämmer oss för att dra oss mot toaletten och går med bestämda steg dit. Enda problemet är att vi måste gå över dansgolvet och dansa oss förbi alla som är uppe och dansar, alla tre det vill säga. Vi stannar upp precis innan för att diskutera vår färdväg och taktik när plötsligt DJ:n spänner ögonen i oss. Jag får panik och hoppar på den enda dansrörelsen som aldrig kan gå fel. Handen åker upp och roteras samtidigt som orden "aa vi steker" kastas ur min mun. DJ:n blir helt till sig. Sådana moves hade han inte sett sen knightrider var nytt på Tv och Mr Dont-hassel-the-Hoff var alla tyskars hjälte och uppträde brevid en fallen Berlinmur. In på toan och tömma sin blåsa. Ut igen till verkligheten där Hans beställer in 1 liters öl till oss. Riktigt goda sådana. Gustaf köper in jägershots till oss som enligt honom skulle sättas upp på företaget. Mr.Butiks-assistans-Martin-Östling-utan-några-företagsförmånner tackade och tog imot. Hans och Gustaf kände hur det ryckte i benen och tog varandras händer för att inta dansgolvet till de tyska damernas stora glädje. I en blandning av salsa och bugg attrahera de skånska pågarna den tyska publiken. Das Swedishe party schtimnung skrek Gustaf ut vilket kammade hem en rejäl skrattsalva.

Stället stängde 01.00 och de var dags för de tre snapphanarna att röra sig vidare. Ett litet torg som kunde liknas vid Lilla torg blev nästa anhalt. Dock verkade det som även de krogarna hade samma stängningstider som det förra stället. Efter att ha yrat runt alla som pubar för att hitta ett nytt tillhak så stanna vi tillslut upp på en hörna. Iväg försvinner Hans som ber oss stanna kvar vilket vi gör. Gustaf underhåller sig själv genom att sätta upp klistermärke på allt möjligt såsom övervakningskameror och garageportar. Efter att ha väntat på Hans i ca fem minuter börjar vi bli oroliga och känner att det är dax att leta upp han. Längre bort kan man höra Hasses diskreta röst snacka engelska. Ur mörkret kommer Hans med en punkare som har allt man behöver enligt "En punkares handbok". Kepsen är svart och har en vit text med ordet "Vegan" , läderjackan är fylld med nitar och de stora svarta hörlurarna täcker hans vita hals. Mina damer och herrar, Mads hade vandrat in i våra liv! Först fattar jag och Gustaf ingenting. Detta är idealet av de personer Hans i vanliga fall hyser ett enormt förakt mot. Innan vi hinner fråga något så levererar Mads vars en öl till oss och våra undrande miner förvandlas till glada. Mads visar sig vara en hyffsat reko kille. Eller ja, vi alla var berusade och accepterade alla som kunde visa oss andra ställen som hade öppet efter ett. Efter att ha snackat en Stund med Mads om Tyskland generellt med Hamburg i synnerhet så kommer det fram att Mads har en flickvän i Norge. Då plötsligt slog det vår nya tyska vän att norskan är rätt lik svenskan och ber oss skicka "Jag älskar dig" till henne. Sött kan man tycka och helt rätt en vacker Mars kväll som denna. Det enda problemet var bara det att han ger telefonen till Gustaf. Gustaf som älskar att skicka missriktade sms till andras flickvänner. "Jag hatar dig" författar Gessie ner innan han trycker på send.

Mads berättar att han känner till andra ställen som fortfarande har öppet så vi alla kastar in oss i en taxi. Nu börjar mitt minne svikta för jag har säkert druckit 156 öl under dagen. Det jag minns är en Gustaf som försöker kasta in ordet "Adolf" i varje mening som Mads och taxichauffören använder. Jag sitter och skrattar hysteriskt. Av på en gata och in på en pub. Det jag minns är att vi är på en pub där jag står och dricker flasköl utanför och snackar med Hans och Mads. Jag minns även att jag sitter helt utmattade i en fönsterkarm när Gustaf kallar på mig för att vi ska shota apple sour. Om detta är två olika pubar har jag ingen aning om. Hans tröttnar på de små fjuttiga shotglasen och beställer in ett dricksglas med snaps. Gustaf försöker även övertyga bartendern att Hans är kär i henne men hon kvider fram gång på gång att hon har en pojkvän. Jag måste ha sett nån byggnad som påminner om Huvudbanngården i Köpenhamn för jag är ÖVERTYGAD att jag är i den danska huvudstaden. Och då händer det som ofta händer när jag druckit för mycket. Jag bestämmer mig att jag ska hem. Inte hem till hotellet dock, nejdå hem till min kära säng i Bunkeflostrand. I och med att jag trodde att jag stod brevid Huvudbanngården så skulle det ju bara vara en resa på 40 min sen hade jag varit i Malmö igen. Började känna runt i mina fickor efter mitt tågkort men det hade jag tvingats lämna kvar på hotellet så att jag inte tappa bort det. Gustaf får som tur stop på mig men fick tydligen tjafsa en del med mig då det enda jag sa var "Jag måste hem jag ska jobba halv nio imorgon".

Hur det hände det vet jag inte, säkert ingen som vet. Men när klockan närmade sig ungefär 04.00 erbjöd någon hem Mads till att spendera kvällen på vårt hotellrum, och Mads var helt på. Ringer till Svensson och undrar var han är, Svensson som var trött hade spenderat kvällen med att titta på s South park som tyskjävlarna totalförstört genom att dubba det. Svensson svarar att han är på hotellet varpå jag undrar om Linde är där. Jodå, jag hade tappat allt vad tid och rum hette. In på rummet där Svensson blir så rädd när han får syn på Mads att han gömmer sin kamera och alla andra värdesaker under sängen. Av någon jävla anledning erbjuder jag vår tyska vän mitt täcke och min kudde. Många skratt senare somnar vi alla med ett leende på läpparna och en nyfunnen vän på golvet.

Ca 08.00 vaknar jag upp av att jag hör en svag röst i mitt öra. Det visar sig vara min ena hörlur. Ni förstår, när jag har svårt att somna så lyssnar jag på lugn musik som jag känner igen. Känner att jag inte har en kudde och att mina ben sticker ut från mitt "täcke". Öppnar ögonen för att finna mig själv sovandes i min egen jacka. Dock i en säng, men ändå. Betalat 30 euro natten för en sängplats och jag sover i min jacka. Tittar upp och får syn på Mads och allt börjar bli klart för mig. Nu minns jag inte vem det var som vakna först om det var Svensson eller Hans men jag minns att jag och Hans, som fortfarande är berusade, bara ligger och asflabbar. Svensson som är den av oss som haft en lugn afton ser ut att vara den som må sämst. Ber oss gång på gång att vara tysta vilket bara leder till att vi skrattar ännu mer. Gustaf vaknar upp och undrar vafan vi ska göra med Mads. Den tyska snubben bara ligger och sover sött trots våra högljuda skratt. Efter ett tag slår det oss att det finns ju en karaktär i Nile City som just heter Mads, MastodontfilmsMads! Citaten ur den kända serien från 94 börjar hagla och vår nyfunna tyska vän som nu bara var en börda hade fått sig ett nytt namn. Hans ställer sig upp i sängen och en brottningskamp mellan undertecknad och Buck utbryter. Efter en längre kamp får jag övertaget men då sjunker Hans ner på en nivå jag trodde försvann på förskolan och lägger en saftig höger på min vänstra pungkula som påbörjar sin färd uppåt. Ungefär mellan lungorna och halsen lokaliserar jag den vilsna vännen och ber han påbörja sin resa ner igen.

Klockan börjar närma sig nio och klockan tio slutar hotellet servera frukost. Ingen vågar dock lämna kvar MSM utan en diskussion väljs jag ut till fångvakt. Lugnt med mig då jag ändå aldrig klarar av att äta frukost efter en hård utekväll. De tre boysen försvinner iväg och kvar ligger jag i min jacka och hoppas på att Mads inte ska vakna upp undertiden jag är ensam. Självklart gör en dumma jäveln och de vanliga vänlighetsfraserna byts ut "Hey, how are you doing? Etc". Turligt nog så kommer de andra tre in hyfsat snabbt till min undsättning. Vi diskuterar på svenska hur fan vi ska få ut han och han tycks inte förstå ett skit. Bara när Gustaf knäcker ur sig att vi måste ut och hitta en bierschtube innan matchen och att det är noll tolerans för den danske politin lyser MSM upp och skrattar lite. När vi börjar klä på oss och borsta tänderna inser MFM att det nog är dags för han att röra på sig och reser sig upp för att börja leta efter sina kläder. När jag hittat hans patronbälte och räckt över det till han så fick man en nykter titt på han och undrar hur fan vi kunde hänga med han en helkväll. Återigen ner på horgatan där aktiviteten från das hoes inte var så stor. MFM förklarar att han nog borde dra sig hemmåt och tackar för en trevlig kväll. Vi tackar för oss sen undrar han om vi ska ut ikväll igen. Självklart ska vi det och MFM ber om Gessies nummer. Gustaf tycker det är en bättre idé att vi får hans istället. MFM förklarar då att vi fått hans nummer kvällen innan men att det inte funkat. Gustaf övertygar den vilsna tysken att ikväll kommer det minsann fungera. MFM försvinner iväg och vi kan äntligen pusta ut. In på Hauptbahnhof för att hitta en donken för bakismat. Ställer sig i kön och självklart så dras skämtet "One Hamburg, please".

Går runt lite i stan och kollar in deras rådhus och deras flod som har lite Venedig vibbar. Hittar deras Hamburg SV cityshop. Deras kläder och prylar skiljer ju sig enormt gentemot MFF:s. Här fanns det kläder och Halsdukar som faktiskt var snygga och man kunde se en rödlinje igen det hela. Hans passade på att bygga ut sin pin-samling och köpte sig en som var formad som deras klubbmärke. Alla är fortfarande trötta efter gårdagen så vi vänder snabbt tillbaka till hotellet för att hämta matchbiljetterna och sedan börja leta sig till deras uppladdningsställen. När vi går utanför Hauptbahnhof får vi syn på en stor grön buss med en blå siren på taket. En polisbuss! Runt hela parkeringen finns det massivt med polisbilar och vi drar kopplingen att Dortmunds fans måste vara på väg dit med tåg. Vi sätter oss utanför med spända ögon på vad som komma skall. Dock så händer det inget. Vi bestämmer oss för att snabbt hämta biljetter och kartor och sedan återsamlas för att se Dortmunds invasion. Jag och Gustaf springer in på hotellet och hämtar biljetterna medans Hasse och Jesper springer iväg till bilen för att hämta kartorna till arenan. Då törsten var enorm så gick jag och Gustaf in på ett thaihak för att köpa lite läsk. Påvägen dit ser vi en man i 70-års åldern njuta då han har en prostituerad som gnider sig längst hans ben. Sann livsnjutare. Kartor och biljetter hämtas och vi samlas igen vid alla polisbilarna och snacket börjar gå imellan oss om Dortmund är kända för att vara stökiga, om det är nån större rivalitet mellan lagen osv. Vi väntar och väntar men inget händer. Vi snackar säkert 25-30 piké bilar som stor utanför men ingenting händer. Det enda vi ser är hur ett fåtal Dortmund fans med halsdukar på alla kroppsdelar komma ut sjungandes lite tyst. Polisen ingriper bara en gång och det är för att kolla en killes handskar om dem innehåller något knogjärn vilket det självklart inte gör. Framför oss har vi några vänsteraktivister som är helt klädda i svart med glasögon som delar ut flyers om något vi inte riktigt förstår.

Besvikna av dem uteblivna kravallscenerna begav vi oss mot arenan. Dagens kartläsare var Jesper "Tina Turner" Svenson. City boy Svensson lärde ut det tyska folket att man kunde korsa vägarna trots att det var rött ljus. Ibland blev det en tidssparare ibland blev det en nära-döden-upplevelse. Längst vägen var det helt klart S:t Pauli som ägde gatuscenen. Överallt kunde man finna Pauli relaterat klotter och klistermärken. Gång på gång kastar jag och Gustaf oss ur kommentaren "aha! Så det är här tyskarna bor" så fort vi fick syn på ett hus. Väldigt meningslöst men ständigt lika roligt. Efter ca 20 mins promenad började Hans och Gustaf gnälla om att de var trötta i benen och krävde vila. En vila blev till på närmsta tunnelbanestation där vi även spanade in om det gick något tåg till arenan vilket det självklart inte gjorde. Hans hittar en bänk som snabbt intas och kända visselvisor från Robin Hood spelas upp samtidigt som vi diskuterar hur vi ska göra. Plötsligt får Gustaf syn på en skylt som säger att vi befinner oss i området "Schlump" och detta var bara början på en kavalkad av "schlump" skämt. "Det är ju inte direkt något schlump att vi hamnat här osv". Jag och Jesper knallar över gatan för att se om man kan ta den lokala bussen till arenan. Och enligt det vi kunde utläsa så skulle det vara en möjlighet. Bussen kommer och vi hoppar på. Jag väljs ut som vår utrikeskorrespondent och tvingas fram till chauffören för att höra vilken station vi ska av på. Då vi inte fick fram någon info på varken engelska eller tyska (och jag inte talar turkiska) så gav jag han bara tummen upp och förlitade mig helt på det jag och Jesper lärt oss av busskartan.

Rätt som det är så öppnar en av lokalborna sin mun och tittar på oss "Sprechen sie deutch?"- "Nein" klämmer vi ur oss och fortsätta att prata vidare med varandra. Då öppnar das local sin mun igen "Sprechen si spanisch?" Vi alla tittar underligt på varandra, "Nein". Direkt efter att vi svarat han kom jag på att det självklara svaret skulle ha varit "Si, Jalapéneos!". Smått irriterad över denna miss blickar vi ut på gatorna som svischar förbi fönsterrutorna och vi förstår nu storleken på denna staden. Det är inte direkt så att man hoppat på buss nummer 6 och hoppat av på Davidshall när man ska till Gustav. Vi bestämmer oss snabbt för att hoppa av bussen för att ta en taxi istället. Vid nästa station stormar vi ut samtidigt som busschauffören gorma något längst fram, antagligen att vi hoppat av för tidigt. In i en taxi som direkt kan lukta att vi är turister och kräver ett jävla överpris. Men tiden klickar och avsparken börjar närma sig så vi ger med oss. I utkanten av Hamburg dyker HSH Nordbank arena upp. När jag blickar bakom mig ser jag samma buss som vi åkt tio minuter tidigare svänger in på parkeringen. Do´h! Vi vandrar runt lite på arena området som inte bara erbjuder en fotbollsarenan utan även en hockeyarena, som tilldagen fick agera festlounge. Dock fick vi inte komma in då man inte fick ta med sig medtagen öl. Och detta var inte vakterna du ville lura genom att köra ölen i jackfickan. Vi letar istället upp vårt insläpp och finner att vi sitter på samma sida som VIP-sektionen. Vi måste passera en parkering där lyxbilar står uppradade. Vakterna tittade skeptiskt på oss, men biljetterna visade att vi hade rätt att vara där.

Om matchen finns där inte så mycket att säga. Alla fördomar om tyskar i jeans-västar blev besannade då mer eller mindre var 20: onde tysk hade en jeans-väst på sig. Verkade även försigå en internt tävling om vem som kunde få plats med flest tygmärken. Och man måste ju säga att man var imponerad över deras fantasirikedom. Vi hittar våra platser som var högt uppe på ost-tribunen men med en bra översikt över planen och dem båda klackerna. Då det var 15 min till matchstart så tog vi en liten runda runt arenan för att checka läget och hitta mat. Mat hittade vi i form av schnitzel i bulle. Tre getingar av fem möjliga. Bakom Hamburg klackens sektion så fann man en massa grafitti sprayade väggmålningar som var grymt snygga. Deras Ultras grupp, Poptown, stog mest i ena hörnet och sålde något som vi inte riktigt såg vad det var. Tillbaka till våra platser för att bevittna ett spektakel som hade fått Allsång på skansen att blekna i avundsjuka. Mitt framför HSV:s klack så hissas en man upp med en gitarr i en skylift. Ni tänkte man att han skulle bli utbuad av publiken pga all jippovarning. Men istället så ställde sig alla upp och klämde ifrån tårna samtidigt som trubaduren drog av nån kamp(kampf)visa.

Vid inmarsch kör Dortmund ett stripestifo samtidigt som Hamburg bara har några enstaka flaggor just runt Poptown. I övrigt är det dött. Matchen vinns av Hamburg som har det helt klart bästa laget. Dortmund hade inte så mycket att sätta imot sedan deras ensamma forward sprungit sig helt slut redan i första halvlek. Sett till stämningen lämnade den mycket att önska. Hamburgs sektion rymmer ett antal tusen men jag vågar påstå att vi i Malmö hade sjungit ut dem direkt. Bara ett fåtal gånger vi dem igång bra tryck men då höll det endast i max 30 sek. Sista tio satt man bara och väntade på att domaren skulle sätta pipan i munnen och blåsa av. Samtliga Malmöpågar såg ut som om dem skulle kollapsa av sömnbrist vilken sekund som helst. När matchen väl blåses av känns det hela som en enorm lättnad samtidigt som man följer dem stora skaran mot tågstationen. Påvägen så köper Hans sig någon fiskrätt som såg rätt så god ut. Utmed gatorna står dem lokal husägarna och säljer öl. Här får vi syn på en av dem sötaste tjejerna vi någonsin sett. Att tyskarna var kapabla till att skapa någonting av vackert yttre var något som förvånade oss alla.

In på tåget som skulle ta oss hem till hotellet och vi kom alla överrens om att vi skulle sova nån timme när vi var framme. Sagt och gjort så la vi oss alla i sängarna och somnade ganska omgående. Med en panikkänsla vaknade jag "Shit vad är klockan? Vi måste ju ut!". Hans vaknar samtidigt och ser att klockan är 21. Jag skyndar mig genast upp och plockar fram mina kläder och väcker dem andra. Ganska snabbt står det klart att det endast är jag och Hans som ska kriga denna aftonen. In i duschen som finns ute i hallen för att sedan klä på mig dagens discodräkt. Hans skjuter dock upp det hela tiden men när klockan slagit 22 tvingar jag han att följa med ner till das alban för att köpa förfestpaketet. Först vid 23.30 så rör vi oss ner för att hitta en taxi. In på Reeperbahn igen där vi återigen rör oss mot "Lilla torg" nu äntligen hittar vi Hamburgs svar på "Redlight distrikt" som min chef tipsat mig om. Här satt det lättklädda damer i vars en fönster ruta och gjorde förförande gester. See but not touch kom vi fram till var bäst...men även billigaste. Vi fortsatte vår vandring när vi äntligen hittar den perfekta bierstuhben. Här häller vi i oss färsköl samtidigt som appel soure shoten keeps on coming. Ett att vi tömt våra sista mynt så känner vi att vi vill dansa. Ut på discogatan men alla uteställena känns...sådär. Vi vandar istället runt när Hans får för sig den underbara idén att vi måste in på en strippklubb. Första inkastaren ger oss erbjudandet 1 öl och en jäger shot för 5 euro. Billigare än nån vanlig pub tänker vi. När han sedan får höra att vi är från Sverige utbrister han "Petersson, Andersson!" samtidigt som han leder oss ner för trappan. Väl där nere sitter det några avdankade män i ett hörn som man helst inte ska söka ögonkontakt med, en stackars strippa som strippar dock utan publik och strippor som springer runt på golvet och letar lyckosökare. Jag och Hans slår oss ner och in kommer våra öl och jägershots. Genast får vi vars en strippa vid våra sidor. Hans får en tjej som faktiskt ser helt okej ut medans min var ett riktigt träskmonster. Hans börjar samtala med sin dam samtidigt som min ler med sitt icke så fräscha leende mot mig och säger
"Do you speak german?"
"Nope"
"You only speak English?"
"Yepp"
"Hmm, that's to bad. I´m not so good at English"
"Yes, that is to bad...."
Efter någon minut av pinsamtystnad vänder hon sig imot mig igen
"can you buy me small drink?"
"Nej!"

Min strippa tröttnar nu på mig och går och sätter sig vid en man som liknade Oncle Phil i Fresh Prince. Vi dricker upp vår dricka och tackar för oss. Ut på Reeperbahn igen där jag tror det var dags att vända hemåt. Icke! Hans var inte riktigt nöjd med strippklubben och ville in på en större. Sagt och gjort så in på ett nytt större ställe där stripporna faktiskt hade publik. Samma scener utspelade sig här. Vars en öl och jäger och en strippa som inte kunde engelska. Taxi tillbaka till Hauptbahnhof där vi drar in på donken för lite mat och ett mindre matkrig. Påväg mot vårt hotell så går det två killar i vår ålder brevid oss varpå han ena är riktigt förbannat på något. Hans ser sin chans och går upp brevid han och bara hånler. Detta gör att bägaren totalt rinner över för den lokala sandkrigaren som går till attack mot Hans. Hans fortsätter bara med sitt hånleende samtidigt som tyskens vän får tag i hans och ber oss lämna platsen. Sagt och gjort upp igen på hotellet där man tack och lov fick sova med kudde och täcke den natten.

Vaknar upp seg som fan vid 9-tiden. Ut för att dra i sig lite frulle. När vi väl sitter där och frossar i oss alla (Typ 2) dessa tyska delikatesser så får jag syn på en av TV-apparaterna i hörnan som visar dagens nyheter.
"Skönt att se en tv som visar annat än anal-sex"
Får jag ur mig och syftar på strippklubbarna kvällen innan.
Gustaf får snabbt upplysa mig att ordet "Analsex" är relativt internationellt och kan uppfattas av alla i rummet. Gustaf berättar att han och Svensson underhållit sig själva kvällen innan genom att namnge alla prostituerade som gick nedanför vårt fönster. Dem satte även betyg på deras förhandlingssätt och hur snabbt dem kom till affär. In kommer gammel farmor som jobbat på hotellet hela sitt liv med nypressad juice och ägg. Såfort man sa "Danke" svarade hon snabbt "Bitte". Detta gjordes snabbt till en lek då man mer eller mindre tackade för allt hon gjorde. Lite som Ace Ventura petdetektiv (Shikaka!). Vi packade snabbt ihop vårt pick och pack och städa undan alla öl burkar. Vi vandrade vidare mot våran gröna pansarvagn för att ta oss ner till Reeperbahn och stadsdelen S:t Pauli. Reeperbahn by day var en helt annan än by night. Plötsligt såg det faktiskt lite civiliserat ut. Vi drog in i en affär som jag hittat kvällen innan där Jesper köpte S:t Pauli tygmärken och pins. Sedan tog vi oss mot S:t Paulis beryktade fotbollsarena där det lokala laget med samma namn som stadsdelen huserar. Då ett par grindar hindrade oss från att komma riktigt nära arenan så fick vi nöja oss med en gruppbild där man såg den nya kortsidan lite smått i bakgrunden.

Sedan in i bilen och där jag somnade så jag kan inte återberätta något. Blir väckt någon gång innan vi närmar oss Puttgarden där vi svänger in snabbt för att köpa med oss lite tax-free varor. Upp på båten där det inte händer något speciellt märkvärdigt sen så kör Gustaf på strongt hela vägen till Malmö. Efter att vi varit hemma i Malmö i ungefär en timme så får jag ett sms av Hans. "Fan vad detta är trist. Jag vill bara ner till den lokala Albanen köpa förfestpaketet och börja ladda". Fem minuter senare mottar jag även "Jag ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv. Ger mitt liv till Reeperbahn" (Army of lovers - I give my life)

Sett över det hela var det en grymt rolig resa som bjöd på många skratt och minnen som man kommer bära med sig hela livet. Men själva huvuddelen, fotbollen, som gjorde att vi åkte dit gjorde iaf mig väldigt besviken. Vart nästa resa bär av får framtiden utvisa.

Do a little dance, Make a little love - Get down tonight!

/Martin

Kommentarer
Postat av: Dennis

Haha, har inte läst igenom hela inlägget men jag läste biten där du skrev om att Hamburg var som försvunnen. När man kommer till Hamburg börjar de skylta HH-Jenfeld, HH-Zentrum osv. HH står för Hansestadt Hamburg. Tur att ni inte fortsatte förbi hela Hamburg.

2009-09-10 @ 04:39:47
URL: http://www.reeperbahn.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0