Ännu ett offer skördas i den Moderna Fotbollens tecken

http://www.svenskafans.com/italien/artikel.asp?id=286020

Faktum är att Curva Nords olika grupperingar av fans har valt att lägga ner all organiserad verksamhet. Grunden till beslutet ligger i de senaste årens nya regler för fans inom den italienska fotbollen. Megafoner, trummor, banderoller och liknande ateraljer är i stort sett omöjliga att få in på de italienska arenorna och förfiltrena och biljetthanteringen liknar processen vid ett fängelsebesök.

Hylliesports kommenterar: Sorgligt. Men sant, Kampen mot kapitaliseringen av Vår Fotboll är högst levande och när ständigt kraft. Även om Italienarna lider värre än aktiva Svenska supportrar kommer även vi att ha anledning till kamp i år. Banderollplatsbristen på Nya Malmö Stadion är ett tragiskt exempel på ett faktum som ställer konflikten på sin spets. Reklam versus supporterstöd?

Kommande säsong

I MDMF- tecken lägger vi här för Er läsare upp serieindelningen för de två lag som Hylliesports, mer eller mindre aktivt stöttar:

Vintrie IK

Bårslöv
Croatia 
Eskilsminne
Gantofta 
Hittarp
Hyllie
Häljarp 
Kulladal
Olympic 
Råå 
Torekov
Västra Karup

Hylliesports kommenterar: VIK är nykomlingar i division fyra Skåne västra. Derbyna mot Olympic och Kulladal blir högintressanta. Särskilt kanske mot KFF då Ola Mellerup i dagarna skrev på för KFF och lämnar Hyllie IP. Hemmapremiären 11/4 går mot Torekov. Torekovs IK som förra året genom en ihopslagning med Båstads GIF bildar en ohelig allians. Medlemmar ur BGIF har rasat på lagets hemsida men nu är det alltså på papper, BGIF går i graven (tillfälligt?) och slåss ihop med svurna Bjäre-rivalerna och går dessutom under deras namn säsongen 2009.


                                                                                    
                                                                                         Skottorps IF

Genevad/Veinge

Våxtorp

Lilla Tjärby
Skottorp

Ysby

Hasslöv

Simlångsdalen

Hasslöv

Skogaby
Sperlingsholm

Örnia

(Sperlingsholm bad om att få bli nedflyttade från div V och fick så. LTIK blev efter tredjeplats i kvalet från VI till V erbjudna platsen och har tackat "ja". Bara i lägre divisioner...)

Hylliesports kommenterar: En ort. Ett lag. En härlig serie med vacker lokalförankring. Länge var det ovisst om division sex södra Halland skulle bestå av två 15lags-serier eller tre 10lags-serier. Nu blev det det sistnämnda något som med övervägande majoritet röstades igenom bland klubarna. Med SIF: s breda trupp hade två 15lags-serier varit intressant. Men nu blev det inte så. Förra året var en medioker säsong sett med SIF ögon. Hasslöv AIS tog ett ynkligt poäng under hela säsongen, det var mot SIF. Naturligtvis ytterst pinsamt. Även mot BoIS från Våxtorp har SIF revansch att utkräva sen den usla inatsen på Våxtorps IP resulterade i en 7-0 förlust. Nykomlingar i serien är Genevad/Veinge, Simlångsdalen och Skogaby. Särskilt roligt med Skogaby BK som har en verkligt intressant träläktare med tak på sin idrottsplats. Forna HBKaren Sten-Ole Olsen är ordförande och har bjudit in undertecknad med sällskap till en rundvandring och fika i anslutning till Skogabys möte med Skottorp. En invit som givetvis uppskattas! Vi från Hylliesports hoppas att ett möte gör att genomföra!
Skottorps IF: s idrottsliga mål för året är avancemang till division fem! Således är det tillika Hylliesports målsättning. Upp till bevis pågar!

The S(T)IF(F) Rise Up

Småklubbsfotboll är ett uttryck jag inte är helt förtjust i. Myntat av föreningar med mer kapital för att kväsa uppstudsiga kvarters-och landsortsklubbar. Lillebror ska hållas på minst en armlängdsavstånd och absolut inte släppas in i finrummet.


Vad menas förresten med "småklubbsfotboll"? Ett rätt slarvigt, generaliserande, uttryck i min mening. Det inkluderar dåligt skötta föreningar med endast ett seniorlag, klubbar som kanske vartannat år skrapar ihop tillräckligt med folk för att vara med i seriesammanhang, föreningar helt i avsaknad av ungdomsverksamhet. Å andra sidan räknas i generaliseringen klubbar som Skottorps IF in. SIF är en förening med bred medlemsbas, en aktiv och utvecklande ungdomssektion samt damlag i HaSko. Det är väldigt mycket mer än vad majoriteten av Sveriges "småklubbar" kan skryta med. När en såhär bred verksamhet frodas i division sex säger det väldigt mycket om vilket enormt ideellt arbete som ligger bakom. Ideellt arbeta är ansträngningar som ofta tar väldigt mycket tid i anspråk utan att det syns på det erkända lönekontot. Istället betalar det av sig i en kanske än finare form. Man ser hur fler och fler av bygdens ungdomar söker sig till SIFs ungdomslag, att tjejer i nioårsåldern sparkar boll i HaSko och spelare i SIFs representationslag väljer att stanna kvar i föreningen och spelare som varit på utflykt kommer tillbaka. Alla fakta som vittnar om en välmående och trygg förening. Välmående och trygghet, två väldigt bra grundpelare att bygga på inför den kommande säsongen. I ett utskick förra året stod det att Skottorps IFs representationslags mål 2009 var att ta steget upp till division fem. Med den breda trupp och fotbollskunskaperna som den besitter har tränarparet David och Pär-Åke ett lovande år framför sig där visionen om division fem mycket väl kan besannas. Det vore ett steg i rätt riktning för hela föreningen. Det är dags att glömma förra säsongen där uddamålet ofta föll till vår nackdel och ta sig i kragen, löpa de sista viktiga metrarna och kämpa för att de avgörande bollarna blir till vår fördel.


Häromdagen var jag och tittade på en träningsmatch mellan allsvenska Malmö FF och division två laget Lyngby. Det var obehagligt få plusgrader och spelet hjälpte inte till att höja temperaturen. Det var omöjligt att se vilket av lagen som lirade division två och vilket som varit mästare i sitt land 2004. Cirka femhundra MFF-anhängare bevittnade elva extremt loja spelare som verkade träna på att ställa sig i passningsskugga. Ingen jobbade för sina kamrater och tankarna var definitivt någon annanstans än på Träningsplan 9. "Men dom får ju sin lön ändå..." Man kan inte undgå att tänka tanken. För att förtränga misären på planen framför mig lätt jag också mina tankar försvinna till ett betydligt trevligare minne...


Lagavallen ligger extremt vackert beläget en bredsida ifrån Lagan och med ett härligt strövområde i anknytning. En härlig fredagskväll i augusti, jag och tre kompisar har gjort resan till Knäred ifrån Malmö och löser entré till tonerna av en hit från svensktoppen som ljuder ifrån uråldriga högtalare. Det är molnfritt, vindstilla, och vi tar plats på träläktaren. Matchen håller rätt hög standard för att vara division sex. Knäred ligger bra till för uppflyttning medans Skottorp kämpar på en bit längre ner. En bit in i andra står det två noll till KIK. Men Skottorp trummar på bra och vi på läktarplats gör vårt för att stötta Di Gröne. Så kommer också 2-1 målet! Trots två noll underläge har inte SIF vikt ner sig det minsta utan fortsatt spela med stort hjärta, ta löpningarna, hållit positionerna och det har gett utdelning. Till följd vinns mittfältet och pressen mot KIK-keepern ökar och Skottorp spelar frejdig publikfriande anfallsfotboll. Tyvärr kontrar Knäred in 3-1, men Skottorp visade på härlig moral och kampvilja och blir applåderade av supportrarna efter matchen...


Äntligen blåser domaren av debaclet på Träningsplan 9. MFF har vunnit med 1-0. Några plikttrogna applåder sköljer över läktaren. Läktare och läktare förresten... Träningsplan 9 gränsar till parkeringen till ett större köpcentrum så där finns inga omedelbara utrymmen för läktarsektioner runt planen. Vad MFF då har gjort är att dom hr satt upp provisoriska läktare bakom det 7meter höga gallerstaketet som gränsar till parkeringen. Men för att om möjligt försämra synen för åskådarna så står där också med jämna mellanrum träd framför sektionerna.  Det krävs alltså med andra ord viss röntgensyn för att ta del av skeendena på planen som är belägen ett bra antal meter framför en. Kommer det som en överraskning att MFF har stor publik på försäsongen? Fanns det ingen annan spelplats bättre lämpad ur supportersynvinkel i Malmö-regionen? Eller är det faktiskt så att MFF hellre sparar in några futtiga tusenlappar på att inte hyra in sig på en riktig idrottsplats än att visa lite tacksamhet till sina medlemmar och supportrar genom att  välja en publikvänlig plats?


Det kan mycket väl vara så att Skottorps IP har Hallands vackraste vy med Hallandsås som blickar mot en bakom det södra målet. En molnfri matchdag då Skottorps IFs emblem vajar från flaggstången med Hallandsås i bakgrunden tvivlar jag på att det finns något finare att vila ögonen på. Stolarna i rätt färg på hemmasidan erbjuder bekväm sittplats och naturlig ståplats finns i rikt överflöd. Närheten till spelet gör också extremt mycket för att åskådarna ska känna sig delaktiga i matchen. På Skottorps IP sitter du i princip på sidlinjen! Väldigt trevligt och ger en bra mycket bättre upplevelse än Champions League på teve. Enda nackdelen kan vara feladresserade bollar som då och då viner ut bland publiken.


En annan sak som gör ett besök på Idrottsplatsen i Skottorp lika trevligt var gång är att man alltid blir bemött med ett leende! Denna enkla gest av öppenhet och välkomnande är på utdöende i högre divisioner runt om i världen där glädjen och leendena försvinner på löpande band till förmån för pengahungriga spelare och ledare. Dom har för länge sedan glömt vad det handlar om, att vara stolt över att få företräda sin förening. På Skottorps IP behöver man aldrig gå längre än till kiosken när kaffesuget kallar för att få ett leende på köpet.


Skottorps IF är beroende av sina medlemmar.* Givetvis på grund av ekonomiska skäl men än viktigare är att vi som medlemmar bidrar med hjälp, åsikter och agerar på ett sätt som stärker och utvecklar föreningen. I en förening som SIF kan varje medlem vara med och påverka och se sina åsikter och gärningar omsättas i verklighet, något som i stort sett är omöjligt i högre divisioner.


Så var stolta över ert medlemskap och se det som en möjlighet att föra Skottorps IF framåt!


Undertecknat

Hylliesports.blogg.se, Mentalita Hyllie


*Medlem blir du genom att sätta in 100kr på plusgiro 377840-4.

Vintries unga killar i slagsmål

Från www.hyllieik.se

"På lördagen spelade vi träningsmatch borta mot Oxie. Oxiespelarna började direkt i matchinledningen med att provocera våra spelare både fysiskt och verbalt. Redan efter 3 minuters spel råkar Malek i handgemäng med en Oxiespelare och båda visas givetvis ut. Det sämre fotbollslaget vinner alltid på att en match spårar ur och Oxie får två ganska enkla mål och leder med 2-0 i paus. I halvlek kallar den unga domaren till sig oss ledare och förklarar för oss att han känner sig otrygg och kommer att blåsa av matchen om det inte blir bättre i andra halvlek.Domare tvingas också göra detta när det återstår 7-8 minuter av matchen


Detta var en mycket olustig tillställning med folk ur hemmapubliken som står och skriker,hundar som springer in på plan och hotfulla ord flygande över planen hela tiden."

"Men som Oxies ledare förklarade saken-'Det blir tyvärr ofta så här i Oxie/Richard Jönsson"





Oxies p94 lag. Hur många av killarna på bilden som var med i matchen mot Vintrie IK är dock oklart.

Hylliesports kommenterar:
Trevligt med känslor bland de yngre förmågorna!

Resereportage London 21feb-24feb

Hade jag varit den minsta gnutta religiös hade jag kallat det ett mirakel. Solen omfamnade mig och hela London i ett molnfritt, nästan löjligt perfekt, vårväder denna lördag medens jag gick genom Bishops Park ner mot Craven Cottage. För att vara på den säkra sidan hade jag tagit tuben ut till Putney Bridge dagen innan match för att förvissa mig om biljett och slippa alldeles för långa köer. Tanken hade först varit att köpa min biljett via deras hemsida men när jag gick genom parken och njöt av att se barnen vara ute och spela boll med sina föräldrar och se Thamsen fridfullt följa med mig på parkens västra sida sörjde jag inte att jag väntat. Craven Cottage´s Ticket Office ligger snyggt inbyggd i baksidan av Johnny Haynes Stand och där köpte jag biljett till Hammersmith End inför morgondagens drabbning mot West Bromwich Albions. En match som av allt att döma Fulham skulle ta hem.


Efter en stärkande lunch bestående av ett par pints London Pride och en klassisk brittisk inbakad paj började jag i god tid röra mig mot resans första match. Långt borta från glitter och glamour, pengar och all-seater arenor ligger Underhill Stadium i norra London. Då halva tunnelbane systemet, i sedvanlig ordning, var avstängt på grund av gud vet vad tar det längre tid än tänkt för Northern Line att ta mig till High Barnet Underground Station.

På tunnelbanan börjar jag prata med en äldre herre som visar sig vara Bradford-supporter i exil. Bosatt i London har han ändå årskort på forna Valley Parade (nuvarande Coral Windows Stadium) då det bara kostar 120pund och "det är viktigt att stötta klubben även ekonomiskt efter alla motgångar". När han blir på det klara med att jag är från Sverige undrar han förvånat om jag vet att matchen spelas i League 2 och menar på att jag borde titta på Arsenal eller Chelsea. Men jag försäkrar honom om att jag helst undviker Premier Leagues "keep-quite and sit down-riktlinjer". Neutral åskådare som jag är slår jag följe med honom till puben där Bradford anhängarna värmer upp inför matchen. Stämningen är trevlig och våren har lockat ut öldrickandet till uteserveringen som är full till bristningsgränsen. Inga Bradford supportrar verkar tvivla på att deras lag ska komma vinnande ur matchen. Barnet har inte vunnit hemma sen oktober förra året och ligger farligt nära nedflyttningsstrecket medens Bradford siktar på en play-off plats. En halvtimme innan matchstart tackar jag för mig och vandrar den korta biten ner till Underhill. Passande namn förresten. High Barnet brer ut sina villakvarter uppe på en höjd och vid foten, under the hill, ligger Underhill Stadium. Således försvinner min teori om Sagan om Ringen anknytning...

Deras klubbshop gör ingen glad och killen bakom kassan rättfärdigar det klena utbudet med att en ny försändning souvenirer är att vänta inom två veckor. Förutom matchprogrammet blev det i alla fall en pin.


Första halvlek ser jag sittandes på Main Stand precis ovanför pressektionen. Första halvlek bjuder på härligt öppen anfallsglad fotboll och halvvägs mot pausvilan tar Barnet ledningen. Målet ingjuter självförtroende i Barnet och deras passningsspel överraskar mig positivt. Dom vågar hålla i bollen, spela runt och vänta tills rätt tillfälle dyker upp och då slå den avgörande passningen. Två noll kommer strax innan första 45 via en frissparkssituation.


Dom cirka sjuhundra tillresta Bradford fansen mittemot mig ser ut att vara i koma. Inte mycket sång hörs från deras ståplatssektion. Då är det bättre fart på den tappra skara av skolungdomar som håller låda på samma läktare som Bradford fansen, men en bit längre högerut och åtskiljda av avspärrningar och matchvärdar.

Stämningen på min sektion har inte varit mycket att hurra över. Ett par Stone Island prydda herrar vid sidan av mig har som mest gapat oförskämdheter åt den rätt hygglige domaren. Så jag vandrar bort till ståplats för att insupa atmosfären där.


Trots att Bradford gör 2-1 en bit in i andra trummar Barnet på utan att tillsynes bli nervösa. Vilket betalar av sig när vänsterspringaren Yannick Bolaise snyggt drar sin försvarare och petar in 3-1. Ungdomarna i Barnet-klacken är som sagt svältfödda på framgångar och egenkomponerade ramsor till "When The Saints Go Marchin In", "Twist and Shout" samt Beatles "Let It Be" avlöser varandra i takt till en något överambitiöst använd trumma.

När Barnet punkterar matchen med 4-1 hetsar Barnetklacken Bradford med "Did the Ripper, did the Ripper, did the Ripper take your mum" och "Shall we sing a song for you" på samma melodi. Barnetkillarna ska nog vara glada över polisnärvaron och avspärrningarna.

Efter att domaren blåst av matchen och Barnet spelarna kramat om varandra börjar de gå fram och tacka sin klack. Men inte särskilt helhjärtat vilket förvånar mig då dom faktiskt hållit igång bra i 90 minuter och i synnerhet som det är första hemmavinsten på månader. Men ett par spridda applåder av spelarna på avstånd är allt dom får till tack. Riktigt dåligt!

Men jag är nöjd. Fem mål på intima Underhill har varit höjdpunkten på en härlig lördag.


Fulham - WBA sparkar igång halv två på söndagsförmiddagen. Så det blir inte mycket mer än frukost på Palmers Lodge innan jag sitter med en pint i handen och en på bordet framför mig på en pub ett kvarter ifrån Craven Cottage. För att komma in på puben var man tvungen att visa årskort eller biljett då det var "Only Fulham Supporters" på matchdagar.


Även här förärades klubbshopen med ett besök. Skillnaden var oceanisk mot Barnets. Också på den punkten att Fulhams var fylld med asiater. Något som stal min shoppinglust och jag nöjde mig med en pin även här.

I jakt på matchprogram stötter jag på en kille som säljer fanzinet "There's only one F in Fulham". Glad över att hitta aktiva supportrar lägger jag hellre mina sura pund på att stötta deras verksamhet än att köpa det officiella programmet.


Det behöver väl knappast sättas på papper att skillnaden mellan Underhill och Craven Cottage var milsvidd. Jag hittade snabbt och enkelt min plats på nedre "Hammy End" och blir varse alla små viftflaggor som klubben trevligt valt att dela ut på hemmasektionerna. Shackrutiga med emblemet på skapades en italieninspirerad flaggkoreografi när spelarna sprang in till eurodisco-dunk. Något jag inte var likaförtjust i, förutom att jag var tvungen att sitta ner i 90minuter, var materialet vilket ytan av läktaren var byggd i. Någon form av hård playwood är bästa sättet jag kan beskriva det på. Tänk byggnadsställningsmaterial. Annars var sikten formidabel, inga skymmande pelare och närheten till planen var lika bra och skapade samma intima känsla som Underhill.


Trots ett massivt spelövertag av Fulham stod det noll noll i halvlek. Då hade både Danny Murphey och Clint Dempsey träffat virket med riktiga kanoner. Men WBA spelade riktigt tafatt och andra halvlek såg lovande ut med Fulham ögon sett. Enda positiva med WBAs första halvlek var deras tillresta supportrar som tveklöst sjöng ut Fulhams dito. Mycket riktigt tog Fulham tag i saker och ting andra halvlek.

Bobby Zamoras fem månader långa måltorka tog slut med en halvtimme kvar att spela och tog musten ur det lilla motstånd som fanns kvar. Två noll gjordes av Andy Johnson och för att kröna WBAs misär passade Roman Bednar på att missa en straff (Mark Schwarzer gjorde en mycket bra räddning).


Efter matchen blev Fulham fansen tackade av sina spelare på samma loja sätt som Barnet tackat sina. Dessa överbetalade fotbollspelare borde vara betydligt mer ödmjuka mot dom som faktiskt är grunden i klubben. Supportrarna.


Det är lätt hänt när man är i London, att det bara blir fotboll, öl, shopping och fotboll. Därför grävde jag på måndagsförmiddagen ner mig i Londons fantastiska historia genom att gå med på en rundvandring. Old City of London var temat och en bra och inlevelsefull guide bjöd under tre timmar på intressanta fakta och roliga anekdoter längs vår promenad. Efter lunch på Covent Garden blev det ett obligatoriskt stop på Lillywhites för prisvärd shopping innan jag kostade på mig en siesta inför avfärden mot Wycombe.


För att ta sig till Adams Park där Wycombe Wanderers FC huserar får man ta tåget dryga fyrtiofem minuter västerut ifrån London. Särskilt billigt var det inte heller. 18pund fick jag betala. 3pund dyrare än vad kvällens match mellan serieledande Wycombe och rödklädda Rotherham United skulle kosta mig.


Framme på tågstationen High Wycombe var det inte helt uppenbart hur jag skulle ta mig till arenan. Mörkret låg tätt över den rätt öde stationen och jag visste inte i vilken riktning Adams Park låg. Jag började planlöst vandra ner på vad jag trodde var huvudgatan när jag får syn på en kille i matchtröja. Frågar efter vägledning varpå han svarar "Grab a cab mate, it's a fourty minute walk from here". Sagt och gjort, sju pund fattigare, kommer jag fram till Adams Park.


Wanderers står som ägare till Adams Park men delar den med rugbylaget London Wasps varpå även klubbshopen var delad i en ljusblå Wycombe halva och en svartgul Wasps del. Helt klart den bästa shopen av de tre jag besökte. Ett bra urval av souvenirrelaterade artiklar såväl som stilrena t-shirts och andra klädesplagg. Frågade damerna bakom kassen efter provrum och fick " you can just strip here boy" till svar vilket utlöste ett unisont skratt bland kassörskerna. Sagt och gjort gjorde jag så tills deras stora glädje. Tröjan satt fint och hamnade tillsammans med en halsduk och, föga förvånande, en pin i en vit plastkasse med Wycombes emblem på.


Jag hade hört rykten om att det skulle gå en buss tillbaka till järnvägsstationen efter matchen. Så jag frågar en publikvärd om han vet var den ska avgå ifrån men han är inte säker utan ger mig dirigerar mig till Adams Parks Reception där jag ska kunna få svar. Receptionen ser ut som en reception på ett riktigt stiligt hotell. Bakom disken i ek sitter en kostymklädd äldre man och ler vänligt mot mig när jag kommer in genom svängdörrarna. Jag ställer min fråga varpå han reser sig från sin plats och går runt disken och ber mig följa med så ska han visa. Vi går ut och han visar mig till ett hörn på parkeringen en bit ner från arenan. Mannen var genuint intresserad över att hjälpa mig och gjorde sig till och med besväret att följa mig till platsen när en vägbeskrivning egentligen räckt. En vänlighet man nuförtiden allt mer sällan kan förvänta sig att bli bemött med i förstadivisionerna men som fortfarande frodas i de lägre.

Med varmt hjärta och halsduken på plats löser jag entre till hemmakortsidans ståplats Valley Terrace. En rätt snygg ståplats, lagom brant och med bra tak för akustik. Mäktiga huvudläktaren Frank Adams Stand reser sig med sina två etage till vänster om ståplatssektionen. Eftersom det är min första kvällsmatch någonsin i England slår det mig hur mörkt det är. En häftig detalj jag blir varse när domaren blåser igång bataljen är att allt ljus på läktaren släcks. Endast strålkastarljuset badar gräsmattan. Detta gör att man faktiskt ser skeendena på planen bättre. Jag får en känsla av att stå i en hockeylada, kallt, mörkt och en trumma som ständigt dunkar. Faktiskt har ungdomarna i klacken två trummor vilka de använder hellre än bra. Men ingen förutom en handfull killar i 25årsåldern som står vid mig verkar klaga. Grabbarna runt mig, med tydliga Football Factory influenser, skriker dock bort mot trummorna "time for school tomorrow" och "Your are worse than Rotherham". Splittringar i klacken.

Frågan är om dom egentligen inte skulle ha behållit läktarljuset på, för första halvlek är ett sömnpiller modell starkare. Ett riktigt mittfältskrig och när domaren blåser av för vila har dom båda lagen knappt mäktat med varsitt skott mot motståndarmålet. Under halvlek tänds ljuset och någon form av underhållning äger rum på planen, vilket jag missar för ett besök på toaletterna.

Ljuset släcks och andra halvlek är nästan sorgligare än första. Kallt är det också. Riktigt kallt. Killarna runt mig håller värmen genom att håna deras yngre medsupportrar och skölja strupen med som måste vara medhavd vodka. Det kan behövs till en match som denna.


Noll noll känns rättvisst. Spelarna bemödar sig inte heller här med att visa sin uppskattning till klacken. Jag skyndar mig ut för att ta bussen mot järnvägsstationen. På översta våningen av dubbeldäckaren träffar jag en norsk familj som också groundhoppat i tre dagar och tydligen också sett The Whites dagen innan. Jag bjuder dock inte in till vidare konversation utan somnar invirad i min Wanderers halsduk mot glasrutan och vaknar precis i tid för att ramla ut till stationen.


På tåget tillbaka snackar jag med två väldigt sympatiska Wanderers supportrar. Dom ställde sig liksom den äldre Bradford supportern undrande över vad jag gjorde ute i en Londonförort en måndagskväll. Dom frågade vad jag tyckte om matchen och jag svarade sanningsenligt att jag inte var imponerad. Dom däremot, var helnöjda. Det jag sett som ett nittio minuter långt ställningskrig analyserade dom i bitar och hyllade deras lags defensiva arbeta. Diskussioner kring italiensk, svensk och engelsk läktarkultur avlöste varandra och dom rekommenderade mig att besöka bland annat Bristol som enligt dom bjöd på bra stämning och trevlig fotboll.

Framme i London igen skiljdes vi åt.


RSS 2.0